FOTBOLLENS SPELSYSTEM - Del 4

  Catenaccio blev 1960-talets ledord inom världsfotbollen. De italienska klubbarna tycktes kunna knäcka allt med sitt extremt försvarsinriktade spel. Det krävdes två egensinniga holländare för att stoppa det.
  I det här fallet kan det ita-lienska ”1960-talet” sägas ha varat till och med 1973. Man dominerade de tre Europeiska cup-turneringarna, med klubbtitlar för Internazionale (1964 och 1965), Milan(1963, 1968, 1969 och 1973), Fiorentina(1961) och Roma(1961). Och landslaget tog EM-guld 1968 samt spelade VM-final 1970. Det är nio bucklor på 14 säsonger. Stort i Italien men till sist aningen enahanda i övriga Europa. De italienska triumferna i cuperna var intill förväxling lika. Man skaffade sig ett försprång, slog vakt om det och vann. Ofta med minsta möjliga marginal. Ett mål kunde räcka. Försvaret murades igen medan de kvicka kontringsspelarna ständigt hotade framåt .

 Internazionale levde på Sandro Mazzola och Luis Suárez på mitten samt brasilianaren Jair da Costa till höger och Mario Corso till vänster. Centern var i allmänhet utbytbar. Försvaret med bland andra liberon Picchi, markeringsspelarna Burgnich och Guarneri samt vänsterbacken Facchetti var oerhört svåra att rå på. Men var det så? Var de verkligen oslagbara? Nej, det var de inte.

Mutade domare
 I efterhand uppdagades att allt inte hade gått rätt till. Internazioale köpte domaren inför Europa-cupsemifinalerna 1964 och 1965. Juventus köpte domaren inför Europacupsemifinalen mot Derby County 1973. Milan köpte domaren inför Cupvinnarcupens final mot Leeds United 1973. Det var den engelske journalisten Brian Glanville som nystade i rykten och till sist kom fram till sanningen.

Herrera en bluff
 Internazionales tränare, den gåtfulle Helenio Herrera(bilden), var en bluff i egen hög person. Han föddes i Buenos Aires(pappan var en anarkist som flytt Andalusien), växte upp i Casablanca och kom därifrån till Frankrike. I den flytten passade han på att ändra en siffra i sitt pass, en nolla blev en sexa när födelse-året ändrades från 1910 till 1916. På så sätt kunde han fortsätta spela till 1945 utan att behöva höra att han var för gammal. Han ledde bland annat Stade Français(med marockanen Larbi Ben Barek), Atlético Madrid(med Ben Barek och ”Garvis” Carlsson) och kom sedan till Barcelona, med de tre ungrarna Kubala, Kocsis och Czibor. Där lärde han sig värdet av att hålla koll på alla spelare. Eftersom han inte litade på ungrarna åt han alltid tillsammans med dem(ingen tid för konspirationer) och han lärde sig allt om spelarnas familjer – namnen på fruar och flickvänner samt naturligtvis också på barnen. Han kunde enkelt förstå varför en spelare var ur form(ofta för mycket gnat hemma) och han lärde sig att motverka det på samma sätt som senare José Mourinho. När han 1968 lämnade Internazionale efter åtta år och blev världens högst betalda tränare i Roma begick han snart sitt tränarlivs största dumhet. Han pressade sin center Giuliano Taccola så hårt att denne avled i omklädningsrummet. Att kommendera en febersjuk spelare till träning och spel vittnade om en fanatism som tidigare fått genomslag i samarbete med klubbledningen(Italo Allodi och Deszö Solti) vad gällde köpet av EC-semifinalerna.

 Heder åt ungraren György Vadas som ledde semifinalreturen mot Real Madrid 1966 (spanskt 1–0 i första mötet) och inte lät sig mutas! Matchen slutade 1–1 och det blev Real mot Partizan Belgrad i finalen. 1965 tog gymnastikläraren Rinus Michels över som tränare i Ajax Amsterdam. I laget fanns en snart 18-årig Johan Cruyff och tillsammans hade de verktyg som krävdes för att göra slut på den här italienska eran. Det var kanske inte tanken från början. De arbetade jämsides mellan 1965 och 1971. Inledningsvis lika mycket mot som med varandra. Michels kallades sfinxen och Cruyff var heller ingen enkel person. Efter att laget kommit till korta mot Milan i EC-finalen 1969 hände något. Cruyff började dra sig bakåt från sin centerplats. Det var för tungt att ligga där och stångas hela tiden. Men då tog någon annan chansen att fylla luckan. På det viset skapades ett ”sug” i laget. När det blev lågtryck någonstans dök en ny lagkamrat upp. Spelare hamnade på ovana platser när laget blev av med bollen. Men ordern blev då att börja försvara på stället. Italienarna sprang alltid hem och letade upp den motpart man fått i uppdrag att bevaka. Ajax försvarade sig som en vargflock.

 I Cruyffs postuma självbiografi berättar han hur det gick till:
”Det måste ske väldigt disciplinerat. Du kan inte låta en spelare jaga ensam. Det fungerar inte. /.../ Ett exempel. Hur man tar hand om en högerfotad försvarare. Jag skulle attackera honom på hans högra sida och tvinga honom att använda den svagare vänstern. Samtidigt skulle Johan Neeskens komma upp från mittfältet och ta honom från vänster, för att tvinga honom att passa snabbt. Det förvärrade hans problem. För att göra det måste Neeskens släppa sin motståndare på mittfältet. Det betydde att Neeskens motståndare var omar-kerad men denne kunde ändå inte gå med Neeskens eftersom Wim Suurbier (högerback) hade gått fram från sin position för att fylla den lucka som Neeskens lämnat. Snabbt och effektivt hade vi skapat en tre-mot-två-situation. Kortfattat: Jag hade pressat motståndarens starka sida, Neeskens gjorde samma sak på hans svaga sida och Suurbier tvingade Neeskens mar-kerare att hålla sin position. Allt detta pågick inom en radie av fem eller tio meter.”

 Man blir inte förvånad av att läsa om Michels aversion mot uttrycket ”totalfotboll”, som uppfunnits av pressen. Nej, ”pressing voetbal” skulle det heta. Catenaccio gick mot sitt nadir. En fet smäll kom i EC-finalen 1972 – Ajax mot Internazionale – där den unge Gabriele Oriali avdelats att punktmarkera Cruyff.

 riali gjorde som han brukade, använde dob-barna som stämjärn, men tvingades trots det se sitt bevakningsföremål göra båda målen när Ajax vann med 2–0. Året därpå vann Ajax sin tredje EC-final i rad Ajax–Juventus 1–0 i Belgrad). Italienarna hade köpt sin semifinal mot Derby County men kunde inte röra ett mentalt tröttkört Ajax, som höll bollen hela kvällen när man aningen cyniskt slog ihjäl återstående tid efter sitt tidiga mål.

 Cruyff såldes till Barcelona den sommaren.Året därpå gjorde Cruyff och landslaget sitt stora VM i Västtyskland, där man till sist förlorade finalen mot värdarna.  Samtidigt pajade Italien ihop totalt. Man kom till VM med en baklängesnolla som hållit i mer än tio matcher och även ett favoritskap. Men målvakten Dino Zoffs nolla spräcktes av haitiern(!) Emmanuel Sanon och klockan stannade på 1 142 minuter utan baklängesmål. Italien fick åka hem efter gruppspelet.

 1970-talet kom att präglas av Ajax, Feyenoord och PSV Eind-hoven, franska AS St-Étienne, belgiska Anderlecht och Club Brugge, som alla odlade ett snabbt och rör-ligt spel, samt det tyngre Bayern München, som byggdes kring spelare av världsklass som Franz Beckenbauer och Gerd Müller omgivna av ett kompani starka och lojala vattenbärare. Juventus var den av de italienska klubbarna som klarade sig bäst.

 Milans gamle mittfältsgnetare Giovanni Trapattoni var tränare 1976–86 och han fortsatte med det klassiska försvarsspelet med liberon Gaetano Scirea bakom en backlinje med råskinn som Gentile och Cuccureddu, med Tardelli och Benetti som renhållare på mitten. Juventus vann ligan sex gånger under de tio åren. Mot slutet av decenniet nåddes också fram-gångar i Europa. Som 1983, när de svartvitrandiga ställdes mot Hamburg i EC-finalen. Det blev bara ett mål i den matchen och det var inte Juventus som gjorde det.

 Tränargiganterna Ernst Happel och Giovanni Trappatoni fotograferade i maj 1983 inför Europacupfinalen mellan Hamburg SV och Juventus där Happel skulle komma att dra det längsta strået.

 Mannen bakom det hela var Hamburgs sluge österrikiske tränare Ernst Happel. Han hade tidigare lett Feyenoord till EC-seger 1970 och två gånger tagit Club Brugge till Europafinaler mot Liverpool samt coachat Holland till VM-final 1978. Som back hade han en gång på 1950-talet gjort tre mål för Rapid Wien mot Real Madrid, men trots det förlorat dubbelmötet. Happel hade funderat på motståndet som väntade i Aten. Zoff, nu 41 år gammal, vaktade målet och den där italienska försvarstak-tiken ... hm, den kanske man skulle kunna utnyttja. Happel såg en möjlighet där andra hade gett upp och gått hem. Grunduppställningen var 4–4–2 med dansken Lars Bastrup och massive centern Horst Hrubesch längst fram.

 Happel tog före matchen ett ingående samtal med Bastrup: ”Det första du gör är att söka upp deras högerback Gentile. Håll dig hos honom i början, så att han limmar fast sig på dig. Sedan drar du dig långsamt över på vår högersida. Spring inte iväg, utan se till så att han följer dig. Kom ihåg: du måste dra honom med dig.”

 Ungraren Hidegkuti hade gjort det med engelsmannen Johnstone 1953. Nu skrevs ett nytt kapitel i ämnet list och förvirring. Det gick fort för Bastrup att genomföra planen. Efter åtta minuter hade Juventus två vänsterbackar men ingen till höger. Då gick mittfältaren Felix Magath fram i den korridor som skapats i Gentiles frånvaro. Med en skottfint fick han täckande anfallaren Roberto Bettega ur vägen och sedan lyfte han bollen över Zoff. Innan matchen var över hann Bastrup tröttna på Gentiles uppvaktning. Han antydde till och med att italienaren var klent begåvad, vilket besvarades med en armbåge när bollen var på annat håll.

 Bastrups käke knäcktes på två ställen och det blev champagne med sugrör för dansken. Se där två steg i arbetet med att knäcka catenaccio. Det envetna markerandet fick vika till förmån för en rörligare fotboll även om Trapattoni vann Cupvinnarcupen 1984 och Europacupen 1985. Svenska tränare som Sven-Göran Eriksson och den receptive vete-ranen Nils Liedholm hjälpte till att införa zonförsvaret i Serie A och snart skulle Johan Cruyff övergå till tränarrollen och slutföra sin revolution av spelet, i Ajax och sedan i Barcelona.

 Det är den sortens fotboll vi fortfarande ägnar oss åt. Och det förtjänar att påpekas att Pep Guardiola, numera i Manchester City, blir lätt irriterad när någon säger ”tiki taka” och menar det spel han satte sin stämpel på i Barcelona. Det är också något som journalister hittat på.



Text: Gunnar Persson
Mail: gunnar@sportaffarer.se
Foto: Wikimedia commons, Imago/Werek



FAKTA FOTBOLLENS SPELSYSTEM I SAMMANDRAG:

1–1–8: den ursprungliga uppställningen när regelboken skrevs 1863.

1–2–7 och 2–2–6: var justeringar sedan England och Skottland drabbat samman med olika spelstilar. Engelsmännen spelade ”enmansfotboll” med genombrottsförsök via dribbling medan skottarna lärt sig kortpassningsspel.

2–3–5: kom under 1880-talet och höll i 50 år.

3–2–2–3(eller 3–2–5): Justering efter offsideregelns ändring 1925. Rollerna omdefinierades. Engelsmännen började med lång mittback som knoppade bort allting, backar som markerade yttrarna och ytterhalvor som slet på mittfältet. Inrarna matade centern och yttrarna.

2–3–2–3: Italiens segermodell vid VM 1934 och 1938.

3–3–4: Sverige i OS 1948 med Kjell Rosén och Nils Liedholm på ovana ytterplatser.

4–2–4: Ungern i början av 1950-talet och Brasilien i VM 1958.

1–4–3–2: Internazionale och italienska lag i allmänhet under 1960-talet. Prioriterad defensiv. Man-mot-man-markering.

4–3–3 A: Brasilien i VM 1962 med tillbakadragen vänsterytter.

4-3-3 B: England i VM 1966, utan ytterspelare.

4–4–2 utan libero: Zonmakering, offsidefälla. Svenskt framgångrecept (Malmö FF i Europacupfinal 1979, IFK Göteborg UEFA-cupsegrare 1982 och 1987) men också svensk fotbolls förbannelse. Ett slags epa-fotboll som inte sätter spelförståelse i främsta rummet. Tränarna som hyllar detta har också grävt sin egen grav genom att hålla fast vid ”bollvinnaren”, en mittfältare som bara kan springa och bryta, aldrig slå en passning till rätt adress.

1–3–3–3: i Ajax version. Utgångspunkt 1970. Med tiden med målvakt som tar del i spelet (1985), libero som vid behov går upp på mitten och framskjuten central mittfältare som spelar jämsides med centern (3–3–4).

1–3–4–2: Italiens VM-gulduppställning 1982. Fortfarande man-mot-man-markering.

3-5-2: Västtyskland 1984. Egentligen 3–2–3–2 med trebackslinje och två defensiva mittfältare samt wingbackar med stor aktionsradie.

3–4–3: Nutida uppställning med stor användbarhet (men egentligen bara en justering av 3–5–2).


 Från 1990 till nutid har en rad olika ”system” använts och med åren har spelarnas personliga egenskaper kommit att definiera ”systemets” styrkor och svagheter. Det beror på vilka spelartyper man använder inom ramen för ett givet system. Är spelaren i första hand fysiskt stark (statiskt)? Eller är spelaren löpstark (box-to-box-mittfältare)?

 Fotbollen är idag sönderanalyserad och i ”systemen” ingår inslag som att låta målvakten fejka skada för att vinna tid. Eller att i onödan slå en volt och spela teater i närkamper för att få motståndaren utvisad(eller åtminstone varnad).

 Vidare har spelarnas livsföring blivit föremål för analys och reglering. Fotbollsspelaren av idag ser helt enkelt ut som för 50 år sedan. Det har också sin betydelse för vederbörandes roll i kollektivet.

Datum: 2023-09-19