Klockan klämtar för IFK Göteborg

 IFK Göteborg ligger illa till, lika illa som 2002. De 18 SM-gulden och de båda vinsterna i UEFA-cupen är för närvarande bara blytyngder för en klubb som knappt håller näsan över vattenytan. Kan klubbens åttonde tränare på tio år vända trenden?

 Hamburg,19/5-82: Torbjörn Nilsson jublar efter segern i UEFA-cupfinalen mot Hamburger SV(0-3).

 Jag vill påstå att klockan började klämta för Blåvitt redan den 15 december 1995. Det var den dagen som EG-domstolen (numera EU-) kom med sitt utslag i ett rättsfall som malts i kvarnarna i fem år. Från och med den dagen har – bland andra – Europas fotbollsspelare kunnat rätta sig efter den s.k. Bosman-domen som ger dem rätt att byta klubb utan transfersumma när deras kontrakt löpt ut.

 I det skedet var IFK Göteborg det klarast lysande ljuset i svensk fotboll. Laget hade några veckor tidigare vunnit Allsvenskan för tredje året i följd. Det skulle bli ett fjärde också. Men sedan dess har IFK bara vunnit en enda gång (2007). Bosman-domen innebar att fundamentet för IFK Göteborgs välstånd sprängdes i luften .

 Fröet till IFK:s storhet såddes i och med första segern i UEFA-cupen 1982, med Sven-Göran Eriksson som tränare och Torbjörn Nilsson som storstjärna, och den andra 1987. Där började Blåvitt sälja spelare utomlands. Det här var före tv-pengarnas inträde och det var så här man tjänade sina pengar, till en början någon miljon eller två per spelare. Jag minns ett telefonsamtal strax före jul 1987. Det var min kontakt i Ajax som undrade hur mycket man skulle betala för IFK:s Peter Larsson. Jag sade att klubben väntade sig mellan en och en och en halv miljon gulden (4,5 milj kr) och han såldes för det högre beloppet.  IFK gjorde åtminstone en sådan affär per år. Utan den möjligheten stod man rådvilla.

 Ledare som ordföranden Gunnar Larsson och grannklubben Västra Frölundas boss Bertil Kristiansson accepterade aldrig Bosman-domen. Istället spydde man galla över de spelare som utnyttjade sin lagliga rätt för att gå gratis utomlands. Om denne sedan valde någon annan vid återkomsten till Sverige satte sig de båda klubbarna ner och förhandlade fram en övergångssumma. Så här höll man på i bortåt tio år.

 Anders Bernmar, den erfarne sportchefen som med vänligt tjat övertygat spelare om att de borde gå till IFK, var pensionerad. De fanns inte längre någon som låg på för att säkra dem. I slutet av 2002 nådde IFK första gången botten och tvingades kvala mot Frölunda för att hänga kvar i Allsvenskan. Det blev svårare och svårare att hitta ledare. Någon hamnade i fängelse efter en härva med alltför avancerad skatteplanering. En annan, en ordförande, kom in efter en process där man det året helt försummade sponsorjakten. Följden blev ett hål i kassan och att IFK under en följd av år tvingades sälja varenda spelare som någon ville köpa. Men det kom bara in kaffepengar i övergångssummor eftersom man inte kunde hålla kvar spelarna tillräckligt länge. Man sålde tonåriga löften istället för att vänta tills vederbörande vuxit till sig och hunnit med några landskamper.

 Senaste decenniet har rötan spridit sig till tränarbänken. Den nye Jens Askou är den åttonde på posten under den tiden. Tränare har givetvis sparkats av olika skäl. Men en (Poya Asbaghi, 2018–20) fick gå därför att styrelsen inte kunde hålla sams inbördes. En falang, där en sponsor med styrelseplats ingick, undergrävde systematiskt tränarens ställning.

 Det tragiska i allt detta är att ett vanskött IFK Göteborg betyder kapitalförstöring för svensk fotboll. IFK omsatte 150 miljoner förra året under en pågående karusell med tränarskifte, oro på sportchefsposten och stor spelaromsättning. Ändå har det bara gått sämre.

Text: Gunnar Persson
Mail: gunnar@sportaffarer.se

Foto: Bildbyrån

Datum: 2023-06-13