Därför tog UEFA fram sopkvasten

 Manchester City, ett av de starkaste varumärkena i engelska Premier League, stängs av från spel i Champions League under de kommande två säsongerna, drabbas av dryga böter och får med stor sannolikhet också ett kännbart poängavdrag i hemmaligan.

 Vad vi ser är hur UEFA, något senfärdigt, tillämpar sina egna bestämmelser för Financial Fair Play(FFP), ett regelverk som kom på plats 2011.

(Observera att summorna är räknade i omväxlande pund och euro, vilket är rimligt då det handlar om de ursprungliga beloppen oavsett växling till den dalande kronan.)

 Men det ska sägas att UEFA fick upp vittringen redan 2014. Det europeiska fotbollförbundet reagerade på klubbens betydande ekonomiska förluster(i miljardklassen) efter att Shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan från Förenade Arabemiraten blivit ny ägare 2008. Klubben hade under 2013 och 2014 gått back med €180 milj, vilket överskred den tillåtna nivån (€45 milj). Klubben hade också fått underkänt när man ville skapa två nya företag för att trixa ner nivån på de transfersummor som betalats före 2010. Vidare ifrågasatte UEFA det reella värdet av de sponsoravtal som klubben hade med Etihad Airways och tre andra företag. Den årliga intäkten för City var £118,75 milj, något som UEFA ansåg var skyhögt över det verkliga kommersiella värdet av det kommersiella samarbetet.

 Då satte sig Manchester City till motvärn. Enligt klubbstyrelsens syn var regelverket konstruerat enkom för att sätta stopp för City. Men UEFA menade att anledningen var att få klubbarna att sköta sin ekonomi mera ansvarsfullt. UEFA hade inget intresse av att kasta ut eller stänga av klubbar från sin högst rankade klubbturnering.

 Den gången kom man överens, även om det skedde efter kärva förhandlingar. UEFA:s dåvarande generalsekreterare Gianni Infantino(idag FIFA-president) var den som fick till en överenskommelse trots det väl tilltagna underskottet. Men idag framstår det som om han då framför allt ville undvika en högre juridisk prövning av FFP-reglerna, något som City-styret var piggt på.

Andemeningen med FFP är att klubbarnas intäkter och utgifter ska kunna matchas och att konkurrensen dem emellan därför inte ska snedvridas av någon (eller några) klubbar har ”bottenlösa fickor”, alltså möjligheten att i all evighet – och utan motprestation – skjuta till nya pengar när kontona sinar.

 Nu har sex år gått sedan den första uppgörelsen. UEFA agerar den här gången på basis av en e-postläcka som det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel med början i november 2018 publicerat dokument ur. Där framgår betydligt närmare kopplingar mellan City och storsponsorerna än vad klubben ville medge för sex år sedan. Manchester City har alltså agerat vilseledande gentemot UEFA.

Ny utredning, nya bevis

 UEFA:s Club Financial Control Body (CFCB) öppnade i maj förra året en ny utredning och det är den vi nu ser resultatet av: Två säsongers avstängning från Champions League och böter på €30 milj.

  De nya bevis, som den senaste påföljden vilar på, är e-postmeddelanden där det framgår att det årliga beloppet från Etihad (£67,5 milj för reklam på Citys matchtröja samt driften av arenan och akademin) egentligen härrör direkt från Shejk Mansours egen familj, alltså den familj som styr Abu Dhabi politiskt. Att det skulle förhålla sig så förnekas energiskt från Abu Dhabi .

 Men det finns e-postmeddelanden där det klargörs internt, inom klubbadministrationen, att beloppet £67,5 milj för säsongen 2015/16 består av ”£8 milj direkt från Etihad samt £59,5 milj från Abu Dhabi United Group” (ADUG), det senare är alltså direkt från kungafamiljens egna konton. Klubben anser att den tolkningen är ”fel” och ägnar många hundra ord åt det utan att egentligen kunna sätta fingret på vad som verkligen är fel. Tvärtom framgick det av läckan hur City bemött utredarnas ansträngningar att nå sanningen. ”Fientligt och konfrontativt, både mot UEFA och FFP självt, genom hela processen och ibland på ett rent smaklöst sätt” (enligt The Guardian, 14.2.2020).

  Citys egen advokat Simon Cliff skrev i ett e-postmeddelande att Citys ordförande Khaldoon Al-Mubarak sagt till Infantino att han inte skulle acceptera ekonomiska sanktioner med anledning av förlusterna för 2012 och 2013. ”Han skulle hellre lägga 30 miljoner [pund] på de 50 bästa juristerna i världen för att stämma UEFA under de kommande tio åren.” När ledaren för UEFA:s egen utredning, den förre belgiske premiärministern Jean-Luc Dehaene, avled dagen före offentliggörandet av uppgörelsen 2014 kommenterade Cliff ”1 down, 6 to go”.

  City ser e-postläckan som ”ett organiserat försök att skada klubbens rykte” och har vägrat kommentera innehållet. UEFA, å sin sida, bygger sin dom på detta innehåll.

  Sedan nyheten kom fredagen den 14 februari har även Premier League reagerat. Ligatiteln från 2014 kan plockas bort. Frågan är då hur nyckelpersoner som managern Pep Guardiola och flera av det dyrt inköpta och högt avlönade spelarna resonerar. Vill man överhuvudtaget stanna?

Politisk operation?
En fråga som kräver sitt svar är ”varför?”.

Utöver de e-postmeddelanden, som gav genombrottet, finns en bok av journalisten John Nicholson: ”Can We Have Our Football Back? How the Premier League Is Ruining Football And What We Can Do About It”, som är ett glödande angrepp på följderna av hur ryska oligarker och araber tagit över ägandet av flera av Englands största fotbollsklubbar. Nicholson benämner fenomenet sportswash. Han menar att engelsk fotboll bländats av pengarna och blåögt öppnat sig för en politisk operation som har som yttersta mål att ge arabiskt ekonomiskt inflytande (parat med trovärdighet och popularitet) i väst.

 Det låter rimligt. Qatars sätt att muta till sig VM 2022 är ett led i den utvecklingen. Och det har, likt Citys uppgång, krävt att man för framkomlighets skull brutit mot gällande regler för ekonomi och anständighet.

  Tänk också på att Shejk Mansour(nedan) nu efter regelbundna förvärv under de senaste tolv åren äger åtta fotbollsklubbar och är representerad i alla världsdelar utom Afrika.

 Klubbarna samsas under paraplyet City Football Group, ett förvaltningsbolag grundat 2014:

 September 2008: Manchester City(Premier League). Köpte klubben av Thailands förre premiärminister Thaksin Shinawatra. Här ingår också Manchester City Women FC.

  Maj 2013: New York City FC(MLS, USA). CFG och baseballklubben New York Yankees grundade fotbollsklubben med sikte på inträde i MLS följande år. CFG äger 80%.

  Januari 2014: Melbourne City FC(A-League). CFG köpte 80% av australiska Melbourne Heart, bytte namn på klubben och förvärvade 18 månader senare återstående 20% från lokala ägare. Här ingår även ungdomsakademi och damfotbollsverksamhet.

  Maj 2014: Yokohama F. Marinos(J.League). Köpte 20% av den japanska klubben. Här äger Nissan resterande 80%.

  April 2017: Montevideo City Torque(Uruguay). Klubben grundad 2007 som CA Torque. Namnbyte och byte av klubbmärke i januari 2020 för att accentuera samhörigheten med Man City. Kort besök i högsta ligan 2018, nytt försök 2020.

  Augusti 2017: Girona FC(Segunda División, Spanien). Köpte 44,3% av ägandet inför klubbens debut i La Liga. Laget åkte ur efter två säsonger. I ägandet ingår Girona B (U-laget, i seriesystemet) samt damlaget.

 Februari 2019: Sichuan Jiuniu FC(China League Two). CFG gick in som ägare tillsammans med AI-utvecklaren UBTECH Robotics och riskkapitalbolaget China Sports Capital. Obekant hur ägandet är fördelat.

 November 2019: Mumbai City FC(Indian Super League). CFG köpte 65%, i vilket ingår Mumbai City FC Reserves i andraligan.

CFG har även en lista där flera klubbar bearbetas för övertagande.

 Vill vi ha en klubb i varje världsdel vars ekonomiska resurser är outtömliga och som oavbrutet öppnar shejkens kran när det behöver tillföras medel? Knappast. Vad åtminstone jag nu väntar på är att UEFA ska titta närmare på Paris Saint-Germains ägare Qatar Sports Investments. Klubbens ordförande och vd Nasser bin Ghanim Al-Khelaifi ingår också i organisationskommittén för VM 2022. Men där finns säkerligen ett motstånd, eftersom han också är invald i UEFA:s exekutivkommitté.

Text: Gunnar Persson

Datum: 2020-02-17