Owens och Hitler - så här var det

Krönika av Uno Grönkvist

 Friidrotts-VM förra året aktualiserade än en gång frågan om valet av arrangörsland. Kritiken var hård mot IAAF:s beslut att tilldela Doha i Qatar detta stora evenemang. Säkert kommer det att bli ännu hårdare tongångar när fotbolls-VM ska avgöras på samma plats om två år.

 I fallet Qatar har det mest handlat om brist på respekt för mänskliga rättigheter, om arbetsmiljöproblem och om den kvävande hettan. Tidigare gånger då arrangörskap har ifrågasatts har det berott på rent politiska orsaker. Inte minst oron för att diktaturstater ska utnyttja ett stort mästerskap för propagandaändamål.

 Ett tidigt exempel på detta var de Olympiska sommarspelen i Berlin 1936. Adolf Hitler och hans propagandaminister Joseph Goebbels skydde inga kostnader för att slå fast den nationalsocialistiska statens storhet. I god tid före OS evakuerades tiggare och romer från Berlin och dagliga instruktioner utfärdades om hur massmedia skulle agera och vad folk skulle säga eller förtiga. Judarna gavs respit tills den olympiska elden hade släckts. Allt regisserades för att ge atleterna och den tillresande internationella publiken intrycket att Tyskland och dess huvudstad var fredligt, generöst och välkomnande.

  Den som vill veta mera om detta gigantiska nazistspektakel kan läsa Oliver Hilmes utmärkta bok ”Berlin 1936 – sexton dagar i augusti”. Den är nyutgiven på svenska av Lind & Co och skildrar händelseutvecklingen dag för dag .

 Den som vid sidan av Hitler tilldrog sig störst uppmärksamhet under detta OS var Jesse Owens. Den legendariske sprintern och längdhopparen, som än i dag betraktas som en av världens största atleter genom tiderna, vann som alla vet fyra olympiska guldmedaljer och för detta blev han hyllad jorden runt. Dock inte av nazistdiktatorn som vägrade att skaka hand med honom.

 Jag hade äran att träffa Jesse Owens exakt fyrtio år efter hans historiska bedrifter. Det skedde på de Olympiska spelen i Montreal då jag fick tillfälle att byta några ord med honom. Han förklarade då att han negligerade det hela: ”Jag reste inte till Berlin för att skaka hand med Hitler. Jag var där för att bevisa att jag var bäst i världen”, kommenterade han.

 I min senaste bok ”Från Haile Selassie till Bert Karlsson”, som skildrar mina möten med känt folk genom åren, återger jag detta yttrande. Jag berättar även om det i de föreläsningar som jag gett landet runt efter bokens utgivning. Jag har i de sammanhangen ibland anklagats för verklighetsförfalskning. Den uteblivna handskakningen berodde i själva verket på att Hitler vägrade att gratulera alla segare som hade annan hudfärg än vit och därför skulle inte hans avståndstagare tolkas personligt, har mina kritiker hävdat.

 Detta låter kanske logiskt, men påståendet torpederas i Oliver Hilmes bok. Enligt författaren hade Hitler redan den första OS-dagen bjudit in segraren i damernas spjutkastning, tyskan Lilly Fleischer, till sin loge för att gratulera henne. För detta fick han en reprimand av IOC som meddelade honom att statsöverhuvudets lyckönskningar inte hade förutsetts i protokollet. Den näsknäppen ledde till att Hitler i fortsättningen avstod från alla gratulationer.

 Hilmes kompletterar dock med en episod som tydligt visar diktatorns inställning i rasfrågan. Den nazistiske riksungdomsledaren föreslog att Hitler skulle låta sig fotograferas tillsammans med Owens och då lär diktatorn vresigt svarat: ”Amerikanerna borde skämmas, som låter sina medaljer vinnas av negrer. Jag räcker inte handen åt den här negern”.

 Så mitt påstående att Hitler vägrade skaka hand med Owens är korrekt, även om skälet till det hittills varit okänt. Långt viktigare är att IOC tilldelade nazi-Tyskland även de Olympiska vinterspelen 1936 som ägde rum i Garmisch-Partenkirchen i södra Tyskland. Det är en oförlåtlig skam att såväl sommar- som vinterspelen förlades till en diktatur som bara tre år senare inledde det blodigaste krig som världen någonsin skådat.

Uno Grönkvist

Journalist och författare

Datum: 2020-01-08