All-time high för svensk sponsring men är den jämställd?

Krönika av Uno Grönkvist

 Svensk sponsring uppgår till 7,2 miljarder kr om året enligt Institutet för Reklam- och Mediemätningar IRM. Det innebär all-time high med drygt nio procent av de totala marknadsinvesteringarna. Som en jämförelse kan nämnas att företagen satsar mer på sponsring än på TV-reklam, något som förmodligen kommer som en överraskning för många.

 Sponsring har på några få decennier utvecklats från något märkvärdigt, nästan exotiskt, till en vardagsföreteelse. Därför uppmärksammas den här verksamheten allt mera sällan i medierna och t o m rekordavtal smyger oftast omärkligt förbi. Annat var det förr! Jag betraktades som guru inom det här området, var ordförande för Svenska sponsringsföreningen, skrev fyra böcker i ämnet och for land och rike runt och föreläste om hur idrotten skulle agera för att få sponsorer och företagen för att få avkastning på placerade pengar.

 Men fortfarande händer det att det dyker upp intressanta notiser om sponsring. Först ut var Fair Pay, en stiftelse som jag aldrig hört talas om tidigare. Målet är att alla som idrottar ska få göra det på lika villkor. Det innebär bl a att sponsorpengarna bör fördelas jämställt .

 Så är det inte, påpekar stiftelsen. 80 procent går till männen och det är orättvist eftersom nästan lika många kvinnor idrottar (48 procent). Den ekonomiska ojämlikheten måste elimineras, menar Fair Pay. I ett uttalande slår man fast att tjejerna får det som dom är värda först när de förtjänar det. Grabbarna får det långt tidigare.

 En krass kommentar kan vara att ingen, oavsett kön, bör få det förrän dom är värda det! Sponsring ska handla om win-win och det är idrottsprestationerna som utlöser sponsringsavtalen.

 En artikel samma vecka handlade om reklamrättigheterna på en skidhjälm. Den tillhör den norske alpiniststjärnan Henrik Kristoffersen som gått till domstol för att få ha reklam på den för sin personliga sponsor Red Bull. Norska skidförbundet hävdar att reklamplatsen tillhör dom och att alla landslagsåkare ska bära ett och samma sponsornamn, som i det här fallet är Telenor. Domen i Oslos tingsrätt den 6 maj gick Skidförbundets väg och Kristoffersen kommenterar den så här: ”Målet har satt fokus på oss enskilda utövare och våra bristande rättigheter och på Skidförbundets totala äganderätt över utövarens marknadsrättigheter”.

  För mig som varit med länge i gamet ringer minnesklockorna. När jag var verksam på dåvarande Televerket sponsrade vi Svenska skidförbundet med ett mångmiljonavtal på fyra år. När det var dags att förnya det vidtog en tuff förhandling som resulterade i att samarbetet avbröts. Ett av många villkor som vi ställde för att fortsätta var att få placera vår logga på alla landslagsstjärnornas hjälmar och mössor. Det blev nobben beroende på att åkarna hade egna sponsorer som tidigare hade lagt beslag på den attraktiva platsen. Ett spegelvänt förhållande således jämfört med dagens situation i Norge. Rättighetsfrågan är ständigt aktuell inom sponsringsvärlden!

Uno Grönkvist

Journalist och författare

Datum: 2019-05-07