SM-finalen i bandy en idrottsklassiker

Krönika av Mats Hellspong

 Ända sedan 1907 har man spelat om svenska mästerskapet i bandy och tävlingen har organiserats på litet olika sätt under denna långa tid. Fram till 1930 spelades den som en cup. 1932 infördes ett seriesystem med en norrgrupp och en södergrupp och vinnarna av dessa båda grupper möttes i en SM-final. Bandysäsongen var kort, serien började länge på annandag jul och slutade i februari. Man möttes bara en gång i varje grupp.

 På 60-talet började man experimentera med tre grupper och man möttes både hemma och borta. Med ökad användning av konstis kunde säsongen förlängas. Ett särskilt slutspel infördes. På 1980-talet slogs grupperna ihop till en elitserie och de bästa i den gick vidare till ett slutspel.
 
 Ursprungligen gick SM-finalen på det ena finallagets hemmabana. Under 1910-talet spelades några finaler på sjöar i Stockholm, på Råstasjön och på Brunnsviken vid Albano. Men från 1916 blev Stockholms stadion den naturliga spelplatsen, dock med några undantag, t.ex. finaler på sjöis utanför Karlstad 1934 och på Laduviken i Stockholm 1943. På Stockholms stadion spelades 50 finaler mellan 1913 och 1965, då är några omspelsmatcher inberäknade. Det finns säkert många gamla bandyhabituéer som ännu längtar tillbaka till Stadion som arena för vinterns stora bandyhändelse. Kanske skulle finalen pendla mellan Stadion och Studenternas. Över huvud taget är det märkligt hur litet den vackra Stadionborgen i våra dagar utnyttjas till större idrottsevenemang inte minst vintertid. 1969–1989 spelades finalerna på Söderstadion i Stockholm och 1991–2012 på Studenternas IP i Uppsala. Dit har man nu alltså återvänt efter några år i inomhusarenor i Stockholm.

 50 SM-finaler spelades på Stockholms Stadion mellan åren 1913 och 1965. Ofta inför storpublik.

 På 1910-talet kom det bara några tusen personer till SM-finalerna, men sedan växte publikintresset för varje decennium. På Stadion nådde man som mest 27 420 betalande i matchen Skutskär–Västerås 1959. Siffrorna på Söderstadion låg litet lägre, som mest kom 18 110 till finalen mellan Boltic och Villa 1983. Under åren i Uppsala steg siffrorna stadigt och hamnade till slut i nivå med dem på Stockholms stadion. Rekordet där sattes 2010, då det kom 25 560 till finalen i snöyra(bilden nedan) mellan Hammarby och Bollnäs, främst beroende på många tillresta Hammarbysupportrar från Stockholm . Under inomhusfinalerna på senare år sattes ett troligen svårslaget SM-rekord 2013, då hela 38 474 personer såg Hammarby slå Sandviken på Friends Arena.

 I början av förra seklet var IFK Uppsala det dominerande laget, man vann tio SM-tecken mellan 1907 och 1920. Stjärnor i laget var målvakten Sven ”Sleven” Säfvenberg, alltid med skolmössan på hjässan, centern och lagkaptenen Sune Almqvist och den blivande hjärnkirurgen Herbert Olivecrona på yttern. I finalerna slog IFK Uppsala ofta AIK eller Djurgården. Bandyn dominerades ännu på 1930-talet av lag från Svealand, förutom de nämnda av Sirius, Stockholms-Göta, Västerås, Skutskär, Slottsbron och Karlstad-Göta.

Vad är det som gör SM-finalerna i bandy så fascinerande?
 För det första har bandyförbundet undvikit frestelsen att av ekonomiska skäl spela finalen i bäst av flera matcher som i ishockey. En enda match avgör, all spänning koncentreras till två fullmatade timmar. För det andra spelas finalen i mars när vintermörkret har ersatts av vårstämning, ofta strålar solen över den blanka bandyisen och gör tillställningen extra festlig. För det tredje har bandyn estetiska kvaliteter som inga andra bollspel. Att se en väl samspelad kedja, som Örebros på 1950-talet eller Katrineholms på 1970-talet, gå till anfall med alla fem spelarna vindsnabbt åkande och snabbt spelande bollen mellan sig är en ren skönhetsupplevelse. Det har nog blivit svårare att genomföra sådana attacker numera med dagens åkstarka försvarsspelare. Men å andra sidan har bandyn alltjämt ett inslag som saknas i andra lagbollspel, det att en ensam spelare genom att hålla bollen klistrad vid klubban och genom att kollra bort försvararna med finter och vrickningar av kroppen kan gå rakt igenom ett helt försvar och göra mål. Det händer inte ofta men det händer ibland.

 För det fjärde har bandyn en särskild charm genom att så många mindre orter konkurrerar om SM-tecknen: Slottsbron, Rättvik, Edsbyn, Skutskär och Ljusdal har alla varit i SM-finaler. Av dem har Slottsbron vunnit SM fyra gånger, Edsbyn hela tio gånger. Bandyn framstår som de gamla brukssamhällenas och de mindre orternas egen lagsport. Många mindre städer har också haft framgångsrika bandylag i SM-finaler, t.ex. Nässjö, Katrineholm, Bollnäs och Vetlanda. Däremot har Stockholm haft svårt att hävda sig i bandy under andra hälften av 1900-talet. När Hammarby i sin åttonde SM-final lyckades bli svenska mästare 2010 var det första gången ett stockholmslag vann SM-titeln sedan 1937.

Låt oss ta några axplock ur SM-finalernas brokiga historia:
 1930 mötte Djurgården i SM-finalen SK Tirfing från Harnäs i nordligaste Uppland. Det var sista gången som Djurgården var i en bandyfinal och man var storfavorit. Stockholmslaget dominerade stort under matchen, men isen var totalt sönderfrätt i det starka solskenet och det gick inte att spela någon vettig bandy. Tirfing vann matchen med 1–0 efter ett långskott som studsade snett på den sörjiga isen och in i målet. SK Tirfing är nog den mest otippade SM-vinnaren genom tiderna.

 Tre år senare, 1933, blev IFK Uppsala svenska mästare genom att slå Karlstad-Göta med 11–1, den största segern i SM-finalernas historia. Det var IFK Uppsalas sista SM-seger. Fortfarande stod ”Sleven” Säfvenberg i målet. Han var 17 år när han 1915 vann sin första SM-final, 35 nu när han vann sin sista. Kedjans gigant var storskytten Ejnar Ask, som senare skulle vinna SM med Sandviken.

 1949 spelades den sista bandyfinalen på sjöis. Den milda vintern hade gjort Stadions is oduglig och man fick spela finalen mellan Nässjö och Edsbyn på den lilla skogstjärnen Perstorpsgölen strax utanför Eksjö. Ungefär 15 000 personer såg matchen från tallskogen runt sjön, på visst avstånd eftersom ingen fick tillträde till isen. Vädret var strålande, isen jämn och hård och stämningen den bästa. Spelarna fick tillbringa pausen ute på isen och läska sig med sockervatten. Nässjö vann med klara 7–1 och lagets ytter Uno Wennerholm var matchens spelare. Det är den enda gång Nässjö blivit svenska mästare.

 1953 såg jag själv min första SM-final och även den spelades mellan Edsbyn och Nässjö(bilden ovan). Jag minns ännu de överfulla spårvagnarna på Valhallavägen, folk hängde utanför de öppna dörrarna. Jag minns också hur lagen bytte gåvor före matchstart, Edsbyspelarna hade pinnstolar från någon industri på hemorten med sig. Själva matchen var spännande. Nässjö ledde ett tag med 3–1, men Edsbyn kom tillbaka och matchen slutade 3–3. Efter förlängning var ställningen 4–4. Det blev ett omspel en vecka senare, men då hade vårsolen förvandlat isen till ”mesost”, vilket Edsbyn behärskade bäst. Man vann med 5–1.

Finalen 1953: Edsbyn gjorde inför matchen reklam för pinnstolar från möbelfabriken hemmavid(Edsbyverken).

I helgen var det dags igen. Efter en dramatisk semifinalserie för herrarna möttes Sandviken och Edsbyn i finalen. Edsbyn vann med 4-0 och är svenska mästare för andra året i rad. I damfinalen stod Skutskär för en sensation när damlaget tog hem SM-bucklan efter seger mot AIK. Studenternas stod åter i centrum när bandyhistoria skrevs.

Mats Hellspong
Professor emeritus. Bandyälskare. Bland annat författare av boken "Stadion och Zinkensdamm : Stockholms idrottspublik under två sekler."

I helgen stod Studenternas redo när bandyhistoria skrevs. 

Mer läsning: Så mycket betyder bandyfinalen för Uppsala kommun(UNT).

Datum: 2018-03-17