Matchfixing - fotbollens mörka materia

Text av Gunnar Persson             

 Matchfixing är fotbollens motsvarighet till mörk materia. Den finns där, och har alltid funnits, men det är först på senare tid som medvetenheten kring fenomenet har stigit till den grad att förbunden börjat agera förebyggande.

 I september anställdes förre elitspelaren Anders Wikström (Gefle och Elfsborg) som förbindelseperson mellan Svenska Spel, Svensk Elitfotboll (SEF), Svenska Fotbollförbundet (SvFF) och de 32 elitklubbarna. När Wikström presenterades berättade han om en propå 2006:

– Det var på hösten och vi hade ingenting att spela om. En gammal lagkamrat från lägre divisioner, som dessutom var spelmissbrukare, ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att lägga mig mot ett par tusenlappar i betalning. Jag kände ju honom och hans bakgrund och tyckte mest synd om honom eftersom jag visste att han var skyldig fel människor pengar.
- Jag sa nej och skällde ut honom men det var ändå obehagligt. Med det jag vet idag, det som jag nu ska ut och informera om, hade jag såklart anmält detta.

 Där ger Anders Wikström en bild av den aningslöshet som nu undan för undan måste suddas ut.

Överfallet i Jönköping ett beställningsuppdrag?

 Ett av de första ärendena som Wikström fick sätta sig in i var incidenten under Jönköpings Södra–Östersund den 15 augusti, när en åskådare attackerade bortalagets målvakt. Om detta sade han:

– Självklart har vi fått fram en bild av vad som skett, men i detta skede avvaktar vi polisens och förbundets utredningar innan vi gör några uttalanden.

   Den polisutredningen blev dessvärre ett haveri och den följande processen en fars där rätten accepterade allt vad gärningsmannen hade att säga om varför han, som bor i Södertälje, befann sig i Jönköping just då. Det skulle ha handlat om ett bilköp (för en 17-åring!?). Att han sprang in berodde på att han själv spelat på resultatet 1–1. Tingsrätten dömde den 26 oktober gärningsmannen till 90 timmars ungdomstjänst för misshandel och falskt larm samt skadestånd till den attackerade målvakten (10 500 kr). Tingsrätten fastställde i efterhand också ett tillträdesförbud till svenska fotbollsarenor under två år. Falsklarmet bestod i ett yttrat hot när han fördes av planen (”Under läktarna finns väskor med bomber!”).

  Den 15 december framkom uppgifter som pekar på att attacken var en del av någonting betydligt större. Tips som kom tysk polis tillhanda dagen efter gärningen kopplar gärningsmannens äldre bror till kretsar som är involverade i matchfixing.

  Tipsen vidarebefordrades till svensk polis. Men Riksenheten mot korruption gick egendomligt nog inte vidare med det spåret. Polisen valde att se det som en isolerad händelse och med det bristfälliga utredningsunderlaget kunde tingsrätten naturligtvis inte agera på annat sätt än vad man gjorde.

  Var polisen lat, ointresserad eller blåögd?
Kvittar egentligen vilket eftersom man uppenbarligen inte gjorde sitt jobb.

Bakgrunden ”hippodroming”

 Bakgrunden till fenomenet matchfixing kan utläsas ur ett av de ursprungliga begreppen: Hippodroming. Det florerade alltså tidigt kring hästkapplöpningar . Med det som utgångspunkt kan man säga att historien tar sin början någon gång på 1700-talet. Det var då som hästarna och boxning blev intressanta som kommersiella sporter, av det enkla skälet att folk satsade pengar på hur det skulle gå. Bookmakers ville tjäna pengar och försökte styra jockeys och kombattanter. Oftast handlade det om skarpt uttalade hot och då i miljöer där sådant hörde till vardagen. Storyn har använts i ett antal långfilmer om ringvrak, uttjänta boxare vars enda uppgift har varit att lägga sig platt och bli ytterligare en seger på ett uppåtsträvande löftes meritlista. Twisten uppstår när boxaren ifråga vaknar till ur sin förnedring och går på offensiven. Det kunde i så fall bli det sista han gjorde.

Först professionalisering sedan matchfixing i England

 Fotbollssporten i England professionaliserades under 1880-talet. Problemet matchfixing kom in i bilden under det följande decenniet i samband med kvalmatcherna för upp- och nedflyttning mellan ligans två divisioner. Men här var inte bara bookmakers eller spelsyndikat inblandade. I maj 1900 erbjöd Burnleys målvakt Jack Hillman två pund vardera till spelarna i Nottingham Forest för att ”ta det lugnt” när lagen möttes. Han dubblade erbjudandet till fyra pund men Forest vann matchen med 4–0. Det hela kom ut och Hillman blev avstängd i ett år. Hans mutförsök var ett exempel på att man ibland ville göra upp matchen lagen emellan med hänsyn till sportsliga aspekter. Man ville säkra en match för att vinna ett mästerskap eller undvika en annalkande nedflyttning.

1912 varnade Football League Management Committee för ”a number of betting agents, who are sending circulars and coupons to players and officials”. I mars 1913 beräknade man att två miljoner av dessa kuponger var i omlopp varje vecka och eftersom säsongen närmade sig slutet var så gott som alla matchresultat betraktade med misstänksamhet, inklusive FA-cupfinalen.
 

Manchester Uniteds Enoch "Knocker" West (boxaren till höger) pekades ut som huvudman i 1915 års mutskandal i engelska ligan. Han stängdes av från all fotboll i 30 år.

 
  Matchen Manchester United – Liverpool på långfredagen 1915 var uppgjord. Liverpool låg med 29 poäng på 14:e plats av 20 lag. Manchester United hade 25 poäng. Chelsea låg sist med 24. Två skulle åka ur.  Det var med andra ord trångt i botten. United vann med 2–0 men bluffen avslöjades och framåt jultid, när ligaspelet låg nere på grund av det pågående kriget, avkunnade FA sina domar. Åtta spelare stängdes av permanent. De fyra från Liverpool benådades senare i kraft av sina insatser i kriget. Av Uniteds spelare stupade Sandy Turnbull i kriget medan Enoch ”Knocker” West, lagets center, pekades ut som huvudman och sattes dit på livstid. Han benådades 1945 och avled 1962. United hade alltså köpt matchen i syfte att hänga kvar i högsta ligan.

Spelarna givna måltavlor

 Med tiden skulle de engelska spelarna framstå som alltmer givna måltavlor för yttre påverkan. Anledningen var det maxlönesystem som rådde fram till 1960. Det hade introducerats 1901 (£4/vecka under säsongen) och höjts 1920 (£9 hela året samt £5 som introduktionslön för nya spelare). Spelarna ville omedelbart ha mer. Men Football League svarade 1922 under rådande lågkonjunktur med en sänkning av maxlönen till £8 under 37 veckor samt £6 under återstående del av året. Den nivån låg fast till 1945, när dödsäsongstaket höjdes till £7. Taken höjdes sedan under 1950-talet och låg vid avskaffandet på £20/£17.

Fulhams ordförande Tommy Trinder och lagets stjärna Johnny Haynes några år efter maxlönetakets slopande 1960. Trinder stod vid "löfte" om 100 pund i veckan till landslagsinnern.

     
 Fulhams ordförande, Music Hall-komikern Tommy Trinder, hade under senare delen av 50-talet levt högt på det slagfärdiga uttalandet: ”Jag skulle gärna betala Johnny Haynes 100 pund i veckan – men jag får ju inte!” Men när han sedan fick blev han tvungen …

The Bank of England Club

 Sunderland blev ett exempel på hur spelarna kunde agera i skuggan av maxlönetaket. Klubben kallades från sent 1940-tal och framåt för The Bank of England Club. Det hade i förstone att göra med klubbens satsning på att köpa spelare. Man framstod som stenrika. Men med tiden blev begreppet dubbelbottnat. Laget framhölls oftast som en favorit före säsongsstarten. Men framåt jul såg det illa ut, varpå formen infann sig på vårkanten och allting redde upp sig.

  Bakom den här cykliska formkurvan fanns en revolt som utspelades i det tysta. Laget drog oftast över 40 000 åskådare till hemmamatcherna. Klubben rakade in pengar och kunde, under rådande förutsättningar, ha bortåt 50 spelare anställda till löner där kanske 10–15 som mest tjänade dubbelt så mycket som yrkesskolade industriarbetare.

   Det löjliga var att dåtidens amatörer (som spelade om den prestigefyllda FA Amateur Cup, vars final drog 100 000 till Wembley, och platserna i amatörlandslaget) tjänade bättre än proffsen! Det var möjligt därför att de tillhörde över- eller medelklassen, oftast var universitetsutbildade och i kraft av sina yrkeskarriärer plus den ersättning som var tillåten för amatörer kom upp i högre belopp än proffsen.

  I Sunderland var frustrationen på kokpunkten. Man tacklade problemet så här: På hösten sålde man så många matcher man kom åt. Tabelläget blev naturligtvis prekärt. Efter jul förde spelarna allvarliga samtal med styrelsen. ”Det ser ju illa ut. Men med en liten extra bonus vid sidan av kan vi nog reda ut det här.” Man tjänade alltså mutpengar före jul och svarta bonuspengar på våren. Resultatet blev att laget hängde kvar och att spelarna var ligans mest välklädda.

 Bubblan sprack 1957, när ett brev som undertecknats av en ”Mr Smith” tipsade alla berörda parter om vad som pågick. Styrelsen stängdes av och klubben fick böta 5000 pund. Berövade sina sedvanliga morötter slutade spelarna anstränga sig och på våren 1958 kom den oundvikliga nedflyttningen. Själva höstmutandet kom man aldrig åt.

The Fix

 Den fria lönesättningen betydde inte att korruptionsträsket torkade upp. Jimmy Gauld hade under en tolvårig karriär representerat tio klubbar. Sedan han senhösten 1960 växlat till Mansfield Town, och på annandag jul brutit benet, övergick han snart till att fixa matcher genom att köpa matcher och sedan erbjuda spelarna att sätta pengar på de riggade resultaten. Han höll på i fyra år. Tills han korkat nog beslöt sig för att sälja sin story (styrkt av inspelade samtal) till tidningen Sunday People för 7000 pund. För det fick han fyra års fängelse. Han drog med sig tre spelare från Sheffield Wednesday i fallet – Peter Swan, Tony Kay och David Layne, varav de två förstnämnda hade spelat landskamper för England. Wednesday hade lagt sig i bortamatchen mot Ipswich 1 december 1962 (0–1). Swan fick fyra månaders fängelse men kom  tillbaka efter benådning 1972. Kay fick också fyra månader men kom aldrig tillbaka. Han höll sig däremot i Spanien i tolv år för att undvika nytt straff, denna gång för att ha sålt en falsk diamant. Layne avtjänade sitt straff och försökte återuppta karriären efter benådningen 1972. Om detta gjorde BBC en spelfilm (The Fix, 1997).

 Här har vi sett hur det på förhand bestämts hur matcher skall sluta. Ibland har det lag som ska förlora gjort det på ett övertydligt sätt. Men låt oss inte glömma domarens roll. Sedan 2004 har härvor uppdagats i Portugal, Tyskland, Brasilien och USA där domare styrts av spelsyndikat. I Tyskland var domaren Robert Hoyzer huvudman. Fyra av hans kollegor framförde misstankar till förbundet (DFB). Ingenting hände men Hoyzer blev medveten om klagomålen och valde då att själv sluta döma.

  Hoyzer bekände. Det visade sig att han regelbundet i Berlin träffat en kroatisk brödratrio knuten till organiserad brottslighet. Polisen satte in övervakning och slog till den 28 januari 2005. Matchfixingen omfattade andra- och tredjeligan samt cupen. Hoyzer (29 månader) och fem andra fick fängelsedomar. Hamburger SV kompenserades med 2 miljoner euro sedan man slagits ut ur cupen mot Paderborn (2–4), som bl.a. fått två märkliga straffsparkar.

 I Sverige har matchfixarna i allmänhet opererat i ett utsatt segment. Det har handlat om spelbara matcher i Superettan och Division 1. Här har syndikaten, som inte är svenska men som har kontaktmän på plats, tagit sikte på en särskild kategori spelare.

 Allsvenskan är professionaliserad sedan drygt 20 år. I början av 2000-talet följde Superettan efter. Sedan dess har klubbarna i ettan heltidsanställda utländska spelare. Det beklagliga med den här professionaliseringen är att klubbarna på Superettans nedre halva egentligen inte har råd. Man skriver heltidskontrakt med sina spelare (som inte längre har civila anställningar).
 Spelarna får en lön som inte alltid är tillräcklig. Om den vore det skulle klubbens elitlicens ryka direkt. Frustrationen liknar den som Sunderlands spelare kände och paras med en självbild som säger att man förtjänar bättre. Märkligt nog får inte dessa spelare den uppmärksamhet (och de erbjudanden) man så gärna vill ha.

 Därför kommer vi att få återkommande fall av matchfixing bland fotbollens lågbetalda dussinarbetare, de som är heltidsanställda men som varje vecka sällan ses av mer än 500 åskådare. Där finns huudmålgruppen för fotbollens mörka materia.     




Gunnar Persson       

Datum: 2017-01-04