”Kontinuitet” är passé - Fotbollsallsvenskan inför höstspurten

Text av Gunnar Persson

 Kontinuitet är ett begrepp som inte har någon plats i modern fotboll.
Åtminstone inte i en europeisk mellanliga som Allsvenskan. Trots det frodas kontinuitetskramarna. Journalister, fans och ledare använder ordet ofta. Men mest som en besvärjelse, en verkningslös förhoppning inför oundvikliga förändringar.  En gång i tiden var kontinuiteten en hörnsten. Som för 70 år sedan, när IFK Norrköping vann fem SM-guld på sex år med sammanlagt 14 ordinarie spelare. Men det var i en annan värld. Där fanns varken kontrakt, agenter eller större penningsummor.

     
 Jean-Marc Bosman efter domen i EG-domstolen 1995. Domen innebar att spelare fritt kunde byta klubbadress efter det att ett kontrakt gått ut. Detta utan ekonomisk ersättning till den lämnade klubben.

 Sedan dess har mycket hänt. De första kontrakten kom 1967. Bosmandomen vann laga kraft 1995 men accepterades fullt ut av svenska klubbar först tio år senare (!).   Där någonstans sitter vi fortfarande, med klubbar och tränare som relaterar till förgången tid när man uttalar sig om sina framtida förhoppningar.

  Årets fyra tränarbyten i Allsvenskan pekar på att det är dags att glömma hur det brukade vara och att lära om för att bättre kunna hantera vad som sker i ögonblicket. Klubbansvariga som öppet visar sin bitterhet gentemot spelare som i första hand tänker på sig själva när kontraktet är på väg att gå ut bör byta verksamhet. Tränare som försöker ha en längre framförhållning än sex månader riskerar att åldras i förtid.

 
Alla vore hjälpta av en säsongsomläggning. Alla vet att kalenderårsspelet gör att vi går otakt med större delen av Europa. Elva av Europas 54 fotbollsligor spelar kalenderår: Sverige, Norge, Finland, Island, Färöarna, Irland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland och Kazakstan. 
 Detta sker till priset av att dessa länders transferfönster är omvända. Man har den långa öppningen på vintern och en kort på sommaren. Det gör att det är omöjligt för de klubbar som eventuellt kvalar in till Champions League eller Europa League att förstärka sina lag tillräckligt och i rätt ögonblick.  Svårigheterna blir inte mindre av att klubbarna tar sina Europaplatser redan i november men sedan får vänta mer än ett halvår på kvalspelet. Två transferfönster efter ett allsvenskt guld är det inte särskilt många medaljörer som är kvar. Den snabba transferkarusellen skördar också sina offer inom Allsvenskan.

 I år har fyra klubbar bytt tränare och de problem som dessa fyra klubbar brottas med kan alla hänföras till den fotbollsverklighet som somliga har så svårt att acceptera:

     
 IFK Norrköping blev av med Janne Andersson, som den 6 april presenterades som ny förbundskapten. Klubbledningen fick ett par månader på sig att rekrytera en efterträdare vilket resulterade i ett överraskande val: Jens Gustafsson, assisterande i AIK.

     
 AIK deklarerade, något förvånande, att allt utom guld skulle vara ett misslyckande denna säsong. Den 13 maj bestämdes att Andreas Alm inte var rätt man att nå den målsättningen. Alm, inne på sjätte året, sparkades till förmån för Rikard Norling som alltid haft tillskyndare på insidan i AIK. Norling, AIK-tränare 2005–08, hade senast gjort platt fall i SK Brann(nedflyttning) och var ”tillgänglig” sedan ett år tillbaka.

Gefle var illa ute efter tolv omgångar (fem poäng, 8–29 i mål). Den 2 juni sparkades Roger Sandberg för att efterträdas av Thomas Andersson, assistent i klubben sedan 2007. Krisen var påtaglig och GIF gjorde det enda man hade råd till.

     
Djurgården öppnade med tre raka segrar men gick därefter som ett blysänke. Per Olsson avskedades den 3 augusti och har ersatts av engelsmannen Mark Dempsey, en krisdoktor med uppgift att vända trenden och stärka spelartruppens motivation.

 IFK Norrköpings guldtränare Janne Andersson är efter EM ny förbundskapten för fotbollslandslaget.

IFK Norrköping är regerande mästare och i full färd med att försvara förra årets SM-guld. Men laget är inte längre detsamma som vann guldet. Ett mästarlag scoutas självklart och blir per automatik sönderplockat inom ett halvår. För IFK:s del är sju spelare borta ur startelvan från förra årets slutmatch mot Malmö FF. Så här såg laget ut då, med ny klubb eller uppgift om långtidsskada inom parentes:

      Mitov Nilsson (skenbensfraktur) – Wahlqvist, Johansson, Boo Wiklander (Hammarby), Tkalcic (korsband) – Nyman, Fransson (Basel), Sjölund, Traustason (Rapid Wien) – Kamara (DC United), Kujovic (Gent).

  Janne Andersson accepterade förbundskaptensjobbet i början av april och lyckades sedan hålla laget på tå under våren. Den höga spelaromsättningen påverkade inte insatserna i Allsvenskan. Om guldet var överraskande så är det idag lika överraskande att laget tagit fler poäng än vid samma tidpunkt förra året (41 poäng efter 19 matcher, 38 förra året).

  Janne Andersson ersattes av Jens Gustafsson, fd assisterande tränare i AIK.

 Men det gäller Allsvenskan, där förhållandena är kända och varje motståndare analyserad. När nye tränaren Jens Gustafsson ställdes inför sin första stora uppgift, kvalet till Champions League, skred IFK till verket utan det självförtroende som dittills betecknat även det nykomponerade laget .

   Det var inget mästarlag som ställde upp till match på Lerkdendal i Trondheim. Det var ett lag som inte kände sin kapacitet, lett av en tränare som visste ännu mindre. Något fegare (eller mera passivt) än IFK i den matchen är svårt att tänka sig. Laget gav ett intryck av att vakta 0–0 från första sparken. Norrmännen fick trycka på efter behag och vann med 3–1. Det gick sedan an att anfalla på hemmaplan (seger 3–2). Ett taktiskt fiasko utan tro på de egna spelarnas förmåga. Tveksamt om guldet i längden kan försvaras med den inställningen.

AIK förlorade förra årets anfallspar, Henok Goitom och Mohamed Bangura. Försvagningen blev kännbar eftersom den krävde en omorientering av spelet. De båda hade ensamma sysselsatt motståndarförsvaren och AIK:s mittfältare hade därför till övervägande delen varit defensivt inriktade.   Man satsade inte på nya anfallare av samma snitt, utan på spelare som krävde både en mycket mera omsorgsfull matning bakifrån och understöd i spelet.

 Tränaren Andreas Alm verkade inte inse allvaret. När han väl gjorde det spårade laguttagningen ur med nya kombinationer på mittfältet och i anfallet varje match. Offensivare mittfältare krävde i sin tur att försvarslinjens medlemmar måste klara sig själva i större utsträckning.
 Ingenting fungerade och i maj fick Alm kicken. 
 
Alms efterträdare Rikard Norling har gått över på ett mera elastiskt spel där den centralt grupperade trebackslinjen stöttas av kantspelare som kastar intensiva blickar hemåt. Nye nigerianen Chinedu Obasi ger den initiativkraft framåt som Alm så förtvivlat sökte.  Spelarkarusellen fortsätter snurra men AIK:s tycks ha stärkts av bytet.

 Gefle och Djurgården är delvis sammanflätade. Gästrikarna krisar rejält i år, mer än tidigare under sin nuvarande allsvenska sejour som påbörjades 2005. Per Olsson tränade laget 1996–2002 och 2005–2013. Här kan vi tala om arbete på lång sikt, den i Sverige så eftersträvansvärda kontinuiteten.

  Olsson rosades för sina insatser, trots en närmast klinisk avsaknad av framgång.   Succén bestod i att laget hängde kvar år efter år. Där finns naturligtvis också ett slags förväntanstryck, att varje år tippas som nedflyttat samtidigt som man inom de egna leden hoppades att Olsson på något sätt skulle klara skivan.

    Tillvaron på tabellens nedre halva gynnade paradoxalt nog Olsson i hans arbete. Bristen på pengar i klubbkassan likaså. En jämförelse: Mellan åren 2005 och 2009 var Malmö FF ute och cyklade rejält. Sportchefen Hasse Borg skrev kontrakt med i princip vem som helst och satte klubbens egna talanger på undantag. Under perioden använde MFF 68 spelare i Allsvenskan. Per Olssons Gefle gick runt på 43.

  Olsson utvecklade ett mästerskap i att jobba med begränsade resurser. En eller två spelare måste ovillkorligen säljas varje år för att fylla på klubbkassan. Luckorna fylldes med omsorgsfullt scoutade Bosmanfall. Det var på dessa meriter han 2014 anställdes av Djurgården.

      DIF hade då varit illa ute länge, i stort sett sedan senaste SM-guldet 2005. Ekonomin var ett ständigt bekymmer. Det sportsliga likaså. Hösten 2009 hängde laget kvar i Allsvenskan efter en knapp kvalseger mot Assyriska. Våren 2013 hade en ny kris uppstått. Som en följd av tränaren Magnus Pehrssons ogenomtänkta men flitiga spelarrekryterande låg DIF sist efter åtta omgångar. Pehrsson sparkades. In kom norrmannen Per Mathias Høgmo, som under återstoden av säsongen lyckades arbeta upp stockholmarna till en slutlig sjundeplats. Men Høgmo var bara en nödlösning.

     
 Tio dagar efter seriens slut återvände Bosse Andersson som sportchef. Han hade motats bort 2008 men var nu motiverad att ta över på nytt, trots att verksamheten mer eller mindre raserats under hans bortavaro. En vecka senare presenterades Per Olsson som ny tränare.  Djurgården behövde stabiliseras. Först och främst måste Andersson ta till alla sina sportchefstalanger för att sanera i spelartruppen. Men sedan borde ljuset kunna skönjas i tunneln. Där skulle Olsson få de förutsättningar han var van att arbeta under.

     
 Men så blev det aldrig. Bosse Andersson har låtit ekonomin gå i första hand. Därtill har han varit nödd och tvungen då klubben periodvis levt under konkurshot. Spelaromsättningen har därför varit konstant uppskruvad. Men flödet har sett annorlunda ut än tidigare. Under Magnus Pehrsson kontrakterades spelare i slutet av sina karriärer, lirare som snart falnade och sedan lämnade klubben med ekonomisk förlust som följd. Nu letar Andersson fram spelare som inom 12 eller 18 månader kan säljas med stor förtjänst.

  I den hanteringen hamnade Per Olsson i kläm.
 Det var många skiften i truppen och de kom i flera fall när transferfönstret var på väg att stänga.
 Det är en mardröm för en tränare som är van att arbeta under lugnare förhållanden. För andra gången på tre år satsar Djurgården på en kortsiktig tränarlösning för att lösa en akut kris.

 
Mark Dempseys uppgift är att få fart på de spelare som finns.
Men han hade knappt hunnit börja förrän Omar Colley försvann till Genk i Belgien. Den affären blev utdragen och genomfördes tre  dagar efter att det svenska transferfönstret stängt, alltså utan  möjlighet för Djurgården att ta in en ersättare.
  Det blev för mycket även för Bosse Andersson.

  De fasta strukturer som behövs för att bygga lag på sikt har försvunnit. Därför kunde man kanske tänka sig en öppnare syn på själva spelet och en fotboll som bygger mera på spelarnas individuella kvaliteter än på ett på förhand nitat system och en dammig manual. Men den som väntar på det kan fortsätta vänta. Svenska tränare är inte utbildade för att arbeta med intuitionen som verktyg. Det är bland annat därför som Djurgården lägger hoppet om sin allsvenska överlevnad i händerna på en engelsman.

Gunnar Persson

Datum: 2016-08-16