Allsvenskan 2015

Analys av Gunnar Persson.

 
Allsvenskan i fotboll är avgjord för 91:a gången. IFK Norrköping överraskade alla och vann. Hammarby var alla tiders publiklag. Malmö FF svek sina anhängare och tog inte ens medalj. Örebro fann till sist formen och hängde kvar. Det gjorde däremot inte Halmstad, som föll på eget grepp och åkte ur tillsammans med Åtvidaberg.

Publiksiffror
En tokbetonad uppgång för serien som helhet (från 7 132 i publiksnitt till 9 967)tack vare att Hammarby (25 507) och Sundsvall (5 050) ersatte Mjällby (3 878) och Brommapojkarna (1 749). Markant höjda siffror över hela linjen utom hos tre klubbar: Åtvidaberg (–235), Helsingborg (–206) och Falkenberg (–115).

Norrköping vann titeln på bortaplan, i Malmö.  Förra årets tolfteplats (9–9–12, 39–50) vändes i triumf (20–6–4,  60–33). Guldet är därför en prestation i särklass, ett resultat av en metamorfos utan motstycke. Tränaren Janne Andersson har fått arbeta ifred, både för den egna styrelsen och för värvningsförsök utifrån. Dessutom hade IFK en fördel jämfört med de övriga fyra som slogs om medaljerna. Man var inte inblandat i Europaspel. Norrköping koncentrerade sig på serien och slapp de hjärnsläpp som konkurrenterna ibland råkade ut för (rotationsprincipen verkar vara ogenomförbar i svenska spelartrupper).
 Målvakten David Nilsson, mittbacken Andreas Johansson, innermittfältarna Alexander Fransson och Daniel Sjölund samt spetsarna Kujovic/Nyman/Kamara har varit de starkaste korten i ett lag där alla dragit åt samma håll. Men nästa år blir det annat. Betydelsefulla spelare kommer (troligen) att försvinna i vinter. Scoutingen efter ersättare måste klaffa. Sommarens kval till Champions League kommer att suga mycket energi. Att vinna Allsvenskan vart 26:e år går väl an. Men nästa år måste IFK kliva upp ytterligare ett trappsteg.


Göteborg höll tätt bakåt (22 insläppta var särklassigt snålast i serien)men har ändå sviktat vissa perioder. Som när laget (på hemmaplan) åkte ur Europa League mot Os Belenenses eller när laget (på hemmaplan) var fullständigt uddlöst i slutomgångens match mot bottenlaget Kalmar. Tre poäng var ett måste för att fortfarande ha chans på guldet. IFK klarade med tvekan 2–2. Det handlar om hängslen och livrem för ett lag som faktiskt spelar i shorts. Här finns tillräckligt mycket offensiv kraft men här finns också en tränare som varken törs eller vill blåsa på framåt. Det är kapitalförstöring på hög nivå.


AIK har ständigt den tyngd och kraft som krävs för att hänga med i toppen. Ingen kan väl egentligen klaga på vad Andreas Alm uträttat under sina fem år (2–4–2–3–3). Det är en radda medaljer som håvats in trots årliga utlandsförsäljningar av de bästa spelarna. Men allt tyder på att han nu ersätts, antingen av Rikard Norling eller av Siriusduon Kim Bergstrand/Thomas Lagerlöf. Norling kan vi.
 Det andra alternativet känns fräschare. Klart är dock att Henok Goitom försvinner inför nästa år. Han ersätts av Eero Markkanen, finländaren som sommaren 2014 såldes till Real Madrid efter bara en vårsäsong.


Elfsborg är lika envetet som AIK. De senaste tio åren har laget vunnit två guld (2006 och 2012) och missat medalj endast en gång (2013). Den här gången kändes det som om någonting saknades. Det var fullt blås framåt (59 mål mot 40 förra året) men också öppet bakåt (42 insläppta mot 31 förra året).
 Försvaret svek emellanåt (eller försvarsspelet, om man ska vara noga – alla bör ju hjälpa till i alla lägen). En center med genomslagskraft och en ledarfigur i mittförsvaret står på önskelistan.


Malmö rörde till det för sig så till den grad att cupens hängmatch mot Götene, som spelades den 8 november(5-0), blev årets viktigaste. Så blev det eftersom laget inte klarat att vara helskärpt genom serien och mer eller mindre slarvat bort den medaljplats som närapå garanterat europaspel även kommande sommar. MFF har de senaste åren genomgått flera förvandlingar och till slut var sammanhållningen offrad. Försvarsspelet har tidvis varit dåligt, både vad gäller individuella insatser och regelrätt samarbete. Laget har varit värst både vad gäller gula kort (66) och utvisningar (5). Noteringar som tyder på att man räknat med att vinna matcher utan att egentligen behöva anstränga sig. När det burit emot har frustrationen lyst igenom. Ty det här laget var ju ämnat för stordåd i Europa. Tidigare har spel i Champions League (AIK 1999 och Helsingborg 2000) medfört storhetsvansinne för respektive klubbledning. Den här gången har det istället blommat i spelartruppen, som genom sin talesman Markus Rosenberg förhandlat till sig en CL-bonus på 500 000 för var och en av truppens medlemmar. Oavsett insats! Snyggt jobbat – men knappast något som ökat konkurrensen om platserna. Det har tvärtom blivit oerhört svårt att bli av med överflödiga spelare, som hellre stannar än att gå någon annanstans. Då missar man ju sin bonus, nämligen .


Djurgården har behövt tid men är sedan några år tillbaka långsamt på väg uppåt. Placeringarna sedan 2008 (12–14–10–11–9–7–7–6) berättar om en mödosam process där det ekonomiska läget ett tag var akut. Sportsligt sett har Per Olssons tränararbete gett god utdelning de senaste åren. 51 poäng i år är en förbättring med 8. Och målskillnaden pekar också åt rätt håll (47–33 blev 52–37). Vad som krävs för medaljer är mera övertygande spel på hemmaplan (7–6–2 i år). Nyasha Mushekwis gästspel var en injektion (12+3) som fick fart på både Sam Johnson (10+2) och Sebastian Andersson (7+2). När knäskadade Haris Radetinac (0+6) kommer tillbaka blir det vass konkurrens om kantplatserna med Kerim Mrabti (4+6) och Daniel Berntsen (6+4). För det är på kanterna som laget har haft störst framgång. Därför är det synd att det offensiva ytterbacksparet Tim Björkström (0+4) och Jesper Arvidsson (4+2) spräcks när den sistnämnde drar vidare som Bosman.


Häcken kom tillbaka till Allsvenskan 2009 och sedan dess i stort sett hållits på övre halvan (5–8–6–2–10–5–7). Den betydligt uppgraderade Rambergsvallen (Bravida Arena) invigdes i somras men Hisingsborna är inte så värst intresserade (3 565). Inte ens toppåret 2012 drog laget mer än drygt 4300. Sportsligt sett är sportchefen Sonny Karlsson och tränaren Peter Gerhardsson mitt uppe i en generationsväxling.
 Starkt att genomföra den utan att tappa mark. Stark återvändare: Paulo de Oliveira (14 matcher/11 mål).


Helsingborg brukar slåss om medaljer. Men de senaste åren (9:a och 8:a) har varit svaga. Publiken sviker (–20% sedan 2013) och klubbledningen får nu finna sig i effekterna av att tidigare ha intecknat sin spelartrupp. Intäkterna från spelarförsäljningar går till de personer som legat ute med pengarna.
 Klubbkassan förblir tom och den här klubben har ingen vana vid att pula med tålamodskrävande lagbyggen under små förhållanden.


Örebro fick rubriker under försäsongens cupspel men gick sedan i ide och fick inte ordning på styrkorna förrän under seriens sista tredjedel. Då hade två nytillskott anslutit. Astrit Ajdarevic hade inte fått särskilt mycket utträttat under vårens låneperiod i Helsingborg och Martin Broberg kom direkt från Djurgårdens frysfack. Astrit (10 matcher/2 mål+9 assist) och Broberg (15/10+2) fick tillsammans fart på offensiven, något som också Daniel Gustavsson (30/7+1) tjänade på.
 Resultatet: En avslutning med tio raka utan förlust (7–3–0) och en särklassig uppryckning från bottenregionernas sugande kvicksand. Men vad gick snett under match 1–20? Det vet bara tränaren/försvarsfetischisten Axén och spelarna.


Gefle löpte ledigt in på en tiondeplats. En tilltalande avslutning på klubbens tionde allsvenska säsong i följd. GIF har under de åren pendlat mellan nionde och fjortonde plats. Således aldrig på övre halvan. Men numera i besittning av ett avundsvärt erfarenhetspaket, som gör att man alltid är mentalt välrustat när det drar ihop sig till slutstrid. Johan Oremo vet med sig när han helst måste omsätta halvchanserna.


Hammarby var sanslöst uppskrivet och efter försäsongens uppmärksammade cupseger mot AIK flockades publiken som aldrig förr. Snittet 25 507 har gett extrapengar i kassan. Men glöm inte att Bajenfansen gärna reser, med ligans bästa bortasiffror som resultat (12 811). Hammarbys återkomst har alltså gynnat alla inblandade. Men det finns en hel del att göra åt lagbygget. Kennedys dagar som ledstjärna är över.
 Bygget har sviktat även på andra håll och Nanne Bergstrands tankar om hur man ska spela har sällan korresponderat mot det tillgängliga spelarmaterialet. Kan bli ett knepigt andraår.


 Sundsvall tog rygg på Hammarby (den uppskrivna nykomlingen) och kunde, trots ett stundtals läckande försvar, ordna nytt kontrakt endast en poäng bakom  stockholmslaget. Och det var en stockholmare – Pa Amat Dibba, med FoC Farsta som moderklubb – som med 8 mål och 6 assist låg bakom många av lagets poäng.          Sundsvalls bekymmer är att spelarna är ojämna i sina insatser. Inte lätt att ta ut rätt lag när de givna ibland sviker.


  Kalmar urholkas kontinuerligt och påtagligt av sitt arenaägande. Guldfågeln lägger inga ägg, men kräver säckvis med foder. KFF fann en målskytt i Halmstads Marcus Antonsson (29/12). Yttern Jonathan Ring (5) var bäste framspelare, trots endast 19 spelade matcher. Där närmar vi oss pudelns kärna. Inför säsongen lade KFF sitt marknadsföringskrut på bröderna Elm. Men det är synd att påstå att någon i trion fick ett särdeles lyckat år. Bokslutssiffrorna berättar om få fullträffar och betydande frånvaro på grund av skador och sjukdomar: Viktor 27/3+0, David 18/3+4 och Rasmus 12/0+0 (bara en start!).


 Falkenberg halkade ner ett snäpp jämfört med debutåret, släppte in sju mål mer och tog åtta färre poäng. Det krävdes kval för att hänga kvar. Men det är ändå inte så tokigt med tanke på att andra året alltid är svårt (när samma spelartrupp än en gång måste överträffa sig själv). Hakeem Araba (8 mål) var ett tungt nyförvärv. 35-årige Stefan Rodevåg (6 mål) fortsatte bidra framåt. Gustaf Nilsson (5 mål) är en egen produkt med intressant framtid. Rodevåg är nu nära milstolpen 100 seriemål för FFF med 55/13 i Allsvenskan och 209/85 i Superettan (totalt 264/98).


  Halmstad har åkt ur två gånger på fem säsonger (senast 2011) och har båda gångerna fallit på eget grepp. Förra gången straffade sig det spanska greppet (rätt tänkt men i grunden för räddhågat – spelarna var för dåliga) och i år kunde vi bevittna en harakiriprocess iscensatt av klubbens egen styrelse, som sparkade den mer än duglige tränaren Jens Gustafsson (bra resultat med små resurser) för att istället anställa Jan Jönsson, som återvände till Sverige efter tio säsonger i Norge.
 När Jönsson tidigt började tala om det abstrakta begreppet ”spelidé” (istället för att anpassa sig till de spelare han hade att arbeta med) förstod åtminstone jag att loppet var kört. Ett fiasko som dessvärre också är kommersiellt.


 Åtvidaberg säger adjö till både Allsvenskan och sina trotjänare Henrik Gustavsson (39 år), Daniel Hallingström (35) och Kristian Bergström (41). Kassan har varit tom i flera år och truppen var hårdbantad inför denna säsong. Elitfotboll i Åtvidaberg funkar inte i längden. Både HBK och ÅFF får nu skärpa sig för att inte gå samma öde till mötes som förra årets olycksbröder Mjällby och Brommapojkarna, som båda trampade rakt igenom Superettan.

Text: Gunnar Persson
Foto: Bildbyrån

Datum: 2015-11-09