Debatt: Idrottspolitisk begreppsförvirring

Sedan decennier brottas idrottsrörelsen och idrottspolitiken med två stora problem. Det ena är det breda idrottsbegreppet, det andra är föreställningen om idrott som folkrörelse. Här skall jag koncentrera mig på det första.

I en kommande bok tar jag upp det andra. Det breda idrottsbegreppet slogs fast i utredningen Idrott åt alla (SOU 1969:29. Idrott var "alla de tävlingsmässiga och andra fysiska aktiviteter, som människorna utför för att uppnå ett visst resultat eller få motion och fysiskt aktiv rekreation". Därmed kom förberedelser för OS-guld och fjällvandringar att bli samma sak - idrott. Definitionen skapades för att stödja RF:s makthunger. Man ville bli centralorganisationen för all fysisk aktivitet. Framför allt skulle Korpen och Friluftsfrämjandet fösas in i RF. Korpen gick med 1975, medan Friluftsfrämjandet värjde sig effektivt. Man sysslade ju inte med (tävlings)idrott och gör det fortfarande inte. Vad som är idrott och inte har därefter förföljt både idrottsrörelsen och idrottspolitiken.

 Idrottsrörelsen drabbas till och från av ledsna mammor som inte förstår varför deras idrottsintresserade son inte får spela i åldersgruppens topplag. Idrottspolitiken drabbas av naiva politiker – t.o.m. ministrar – som inte förstår RF:s oförmåga att få ungdomar som är ointresserade av idrott att börja ägna sig åt andra motionsaktiviteter. Det senaste exemplet är Handslaget. Förvirringen är onödig.
 Idrottspedagogen Göran Patriksson levererade redan 1982 den hittills mest insiktsfulla definitionen av idrott. Idrott är, menar han, ”en institutionaliserad fysisk aktivitet med större eller mindre inslag av tävling, där den fysiska prestationsförmågan har stor betydelse och deltagandet styrs av regler som formulerats av de officiella idrottsorganisationerna”. Så enkelt är det och har alltid varit.

Den svenska idrottsrörelsens fader Viktor Balck slog redan kring 1900 fast att ”idrott utan tävlan är död”. Friluftsliv, friskisjympa, gymövningar, joggning, leka kull m.fl. icke-tävlingsinriktade fysiska aktiviteter är således inga idrotter utan andra typer av fysiska aktiviteter. Därmed blir det också omöjligt att tala om ”spontanidrott” .Idrott förutsätter regler och organisation. Fotboll definieras av Fotbollsförbundets tävlingsregler. Att spontant kicka boll på bakgården följer sällan dessa och är därför inte fotboll utan en annan bollsport.

För att reda ut begreppen och stoppa förvirringen kan vi hämta hjälp från Finland. Finnarna skiljer mellan urheilu och liikunta. Dessa ord har finlandssvenskarna översatt till idrott och hälsomotion. Distinktionen är lysande eftersom alla vet att idrott för det mesta inte är särskilt hälsosamt. Det är däremot nästan alla lågintensiva och tävlingsfria fysiska aktiviteter. Att RF är Svensk Mästare på idrott betvivlar ingen. Det är gott så. Vi idrottsintresserade svenskar vill se svenska världsmästare! Att ta fram sådana borde vara både RF:s och idrottspolitikens huvudmål. Dessvärre missade den senaste idrottsutredning detta. Den ägnade sig mest åt att diskutera en mängd lösmos som RF och riksdag/regering har kokat ihop under de senaste decennierna.

Hälsomotionen saknar en fast organisation och tydlig politisk viljeinriktning. Här finns dock en rad aktörer: Friskis & Svettis, privata gym, friluftslivets organisation¬er, m.fl. I hälsomotionsfrågor är våra politiker både nationellt och lokalt minst sagt tafatta. Alla de tre senaste utredningarna 1969, 1998 och 2008 har haft idrotten i fokus, även om de två första ägnade ett visst intresse åt motion och friluftsliv. Visst har Folkhälsoinstitutet ägnat sig åt fysisk aktivitet och hälsa men mycket har skett på temat ”akta dig för att bli sjuk” och har därför hamnat på hälleberget. För att få fysiskt passiva människor att börja röra på sig måste hälsomotionen motiveras utifrån begrepp som lek, lust och kreativitet.

 Låt oss börja med att kasta ut idrotten ur skolan. Ut med alla 1800-talets pinoredskap som bockar, plintar, bommar, tidtagarur och måttband! Skapa i stället en miljö som stimulerar till lek och rörelsekreativitet. Kommunerna måste låta politiken spela roll och börja arbeta proaktivt i stället för att förlita sig på att idrottsorganisationerna fixar saken. Det gör de inte. Hälsomotionen är ett i huvudsak obearbetat politiskt fält. Vi får se om den regering som tillträder i oktober 2010 vill ha fysiskt aktiva medborgare eller om det räcker med Svenska Världsmästare.

Hans-Erik Olson Fil.dr., idrotts- och fritidsvetare
heo@fritidsvetarna.com

Datum: 2010-09-26