Malmö FF tar täten men vad händer härnäst?

 
 Förutom ett svajande A-landslag verkar svensk herrfotboll vara på väg upp ur en av sina återkommande vågdalar. Det är framgångarna det senaste två åren som inger hopp:
• Brons i U17-VM för landslaget födda 1996 hösten 2013.
• Malmö FF i Champions League hösten 2014.
• Guld för U21-landslaget i EM-slutspelet våren 2015.
• Malmö FF än en gång i Champions League hösten 2015.

Malmö FF - den minsta gemensamma nämnaren
 Klubben har gjort det fantastiskt bra. Särskilt med tanke på att en mängd spelare försvann mellan de båda vändorna i Champions League. Det tvingade sportchefen Daniel Andersson och tränaren Åge Hareide att scouta och trimma ihop ett helt nytt lag. Men kom också ihåg att klubben, sedan 75 år tillbaka, är bäst i landet på att få fram egna spelare.

U17-truppen som spelade hem bronset i Förenade Arabemiraten innehöll tre MFF:are:
Målvakten Sixten Mohlin (nu utlånad till Kristianstads FF) samt mittfältarna Erdal Rakip (nu i MFF:s A-trupp), Mirza Halvadzic (till IFK Norrköping, nu utlånad till Trelleborgs FF).

U21-truppen i Tjeckien hade fyra spelare med MFF-anknytning:
 Mittbacken Filip Helander (nu i Hellas Verona), mittfältaren Oscar Lewicki, backreserven Pa Konate och f.d. MFF:aren Isaac Kiese Thelin (nu i Bordeaux). Att svenska åldersbestämda landslag innehåller spelare från Malmö är som det alltid har varit.

 MFF:s deltagande i Champions League är däremot någonting extraordinärt. Förra höstens obudgeterade europaintäkter innebar att klubbens omsättning steg från 172,6 mkr till 385 mkr (+123%). Vinsten från Champions Leaguespelet uppgick till 160 mkr. Totalt sett blev vinsten efter skatt 144,6 mkr. Överskottet i kassaflödet var 107 mkr. Men: Skala bort extraintäkterna och räkna dessutom bort spelarförsäljningarna. Då speglas den verklighet som gäller för samtliga klubbar i Allsvenskan. Driftsresultatet blev –2,3 mkr, att jämföra med –6,7 mkr för 2013.

2014 var bra. 2015 blir avsevärt bättre

 Publiken kommer: MFF har högre snitt i Allsvenskan (17 551 efter 22 omgångar mot 14 090 förra året). Om trenden håller i sig betyder det drygt 50 000 fler sålda biljetter än förra året. Med en snittintäkt på 200 kr per biljett innebär det +10 mkr.
   
Betydande spelaraffärer: Två av vinterns försäljningar skedde efter årsskiftet och bokförs på 2015. Det gäller Emil Forsberg (32 mkr, Red Bull Leipzig) och Isaac Kiese Thelin (38 mkr, Bordeaux). Tre spelare har sålts i sommar: Robin Olsen (6 mkr, PAOK Saloniki), Erik Johansson (20 mkr, Gent) och Filip Helander (9 mkr, Hellas Verona). Total intäkt: 105 mkr.

UEFA-premierna ökar: Beloppen stiger på nästan samtliga punkter.     Avancemangsbonusen ligger kvar på 18 mkr. Gruppspelsbonusen går upp från 81 till 113 mkr och poängpremierna för seger från 10 mkr till 14 mkr (oavgjort ger fortfarande 5 mkr). Marknadspottens värde ökar från 50 mkr till 65 mkr. Lägg till detta fem utsålda hus. Omsättningen lär hamna någonstans mellan 450 och 500 mkr.

 Intäkterna har inte enbart gått till att fylla luckorna i spelartruppen. Man fullföljer också övertagandet av Swedbank Stadion. Det stora steget togs 2012, när MFF för 90 mkr utökade sin ägarandel från 25% till 75%. Där sjönk årshyran från 48 mkr till 15 mkr. I våras köpte MFF ytterligare 6,25%. Då gjorde man upp med Peab om att köpa även resterande andel, men bara om laget på nytt gick till Champions League. Så blev det och affären kommer att slutföras 15 juli 2016. Priset blir mellan 30 och 40 mkr.     

Chockvågor genom fotbolls-Sverige
 Det här är nivåer som sänder chockvågor genom svensk elitfotbolls olika intressesfärer. Konkurrenterna klarar inte att hantera det, varken praktiskt eller mentalt.  Se på Häcken, som i våras fick en trevare från MFF gällande mittfältaren Simon Gustafson. Det hade blivit en riktig finsmakarvärvning, eftersom Simon och MFF:s mittfältsankare Oscar Lewicki spelat tillsammans i Häcken och känner varandra väl. Häcken svarade med att begära 25 mkr, fick nej och sålde sedan till Feyenoord för ett belopp som var 5–6 mkr lägre. Hela Hisingen applåderar.
 Det har också varit pajkastning internt i Svensk Elitfotboll (SEF), där ordföranden Lars-Christer Olsson lyft fram det goda exemplet Hammarby och sagt att ”AIK och Djurgården borde kunna jobba lika bra med sin biljettförsäljning”. Om det vore så enkelt …

Olika dynastier
  Samtidigt kan vi lära av historien. Flera dynastier har varit på väg att byggas upp de senaste 35 åren. Varaktigheten har varierat. Bäst lyckades IFK Göteborg, som mellan 1982 och 1996 vann SM-guld tio gånger och utöver det tog två segrar i UEFA-cupen. Men den blåvita dominansen vilade på intäkter från spelarförsäljningar, något som blev en omöjlighet i och med Bosmandomen 1995. Sedan dess har klubben vunnit Allsvenskan en gång (2007).
 AIK såg sig självt som en storklubb efter Champions League 1999. Men i likhet med Helsingborg, som var med i Champions League åter därpå, drog man på sig skyhöga fasta kostnader var inom få år konkursmässiga . AIK fick rent av lämna Allsvenskan för en säsong (2005).
 Djurgården, det tidiga 2000-talets dominanter inom landets gränser, fick aldrig sitt internationella genombrott och höll sedan på att gå under till följd av interna stridigheter. Djurgårdens uppbyggnad från 1990-talets storlag på dekis till välorganiserad elitklubb har emellertid satt vissa spår. Ordföranden Bo Lundquist var först i landet med ett helgjutet företagstänkande i driften av en fotbollsklubb. Övriga följer efter, men i egen takt.
  IFK Norrköpings framgångar i år skyler delvis över två kompletta misslyckanden i rekryteringen av klubbdirektör. Först var det Krister Eriksson som fick gå, sparkad i oktober 2013 efter tre år. Efterträdare blev Magnus ”Munken” Karlsson, bördig från Eskilstuna men spelare i Norrköping 1987–91. Han tillträdde i januari 2014 och lämnade sin post 15 juni 2015. Jobbet bestod av både traditionella, ideella föreningsinslag och rent kommersiella delar, där IFK:s ägande av Nya Parken är den viktigaste. Eriksson ”hade det inte i sig”, ej heller Karlsson. Klubbordföranden Peter Hunt gav den senare ett märkligt eftermäle, halvkvädna ord som är omöjliga att tyda i någon riktning och bara lämnar frågetecken hängande i luften. Trots att han pressats på den punkten (bl.a. av Olof Lundh) har han vägrat att utveckla ämnet. Varför? (Och där fick ni ytterligare ett frågetecken att fundera över …)

 Att som IFK Norrköping äga sin arena kräver ett kommersiellt tänkande. Det har Kalmar FF blivit varse sedan deras Guldfågeln Arena invigdes i april 2011. Laget var mitt uppe i sin historiskt starkaste period, med cupseger 2007 och SM-guld 2008. Som en följd av framgångarna hade en rad spelare sålts utomlands. Kassan var välfylld och klubben hyllad. Idag har man en årsomsättning på 60–70 mkr och en årlig driftskostnad för sin egen anläggning på 19 mkr. Snart är kassan tom. Spelare måste säljas. Men det blir till reapriser eftersom alla vet hur illa det ser ut. Kommunen har fått en förfrågan om ett borgensåtagande.

 Sett över de senaste 15–20 åren är det egentligen bara Elfsborg som orkat med hela paketet. Laget kom tillbaka till Allsvenskan 1997. Borås Arena invigdes 2005, efter en byggprocess där man höll räkning på precis varenda cementsäck. Sportsligt har det blivit två SM-guld och tre cupsegrar, dock inga storslagna internationella framgångar (UEFA-cupens gruppspel hösten 2007 som bäst). Sedan 2005 har man konstant hållit sig på seriens övre halva. Laget har varit stabilt och ekonomin likaså. Spelare har sålts då och då, men lika ofta plockats hem efter slutspelade kontrakt. Men inte ens där är allt frid och fröjd. Omsättningen har de senaste fem åren pendlat mellan 100 och 125 mkr, beroende på spelarförsäljningar. Under samma period har personalkostnaderna varierat mellan 60 och 80 mkr. Det är svårt att gå med vinst på driften och under 2014 tappade man t.o.m. en miljon i sponsorintäkter. SEF:s målsättning om en 50-procentig intäktshöjning för samtliga allsvenska klubbar 2017 kommer aldrig att uppnås.

MFF mot särställning
 Malmö FF:s framgångar är imponerande, både sportsligt och ekonomiskt, men bidrar samtidigt till att sätta alla jämförelser ur spel. Räknat från 2014 och några år framåt kommer det inte att finnas ett ekonomiskt genomsnittsvärde för Allsvenskan som speglar verkligheten. MFF skjuter ifrån – övriga står kvar och stampar.
 Nu i höst har MFF en tung uppgift med åtta allsvenska omgångar och tre CL-gruppmatcher på drygt sju veckor. Laget måste sikta på att både vinna serien (svårt) och att ta poäng internationellt (lika svårt).
 Oavsett ekonomiska skillnader har vi fortfarande en allsvenska som är jämn och svår att vinna. Den som vill ta hem serien måste hela tiden vara skärpt i 90 minuter. Men MFF är på väg att skaffa sig en särställning. Man kan skaffa sig fler och bättre spelare samtidigt som konkurrenterna halkar efter allt mer.

 Det är precis vad som har hänt i Österrike och Skottland.
 Red Bull Salzburg har vunnit ligan sex gånger de senaste tio åren. Klubben har en stigande omsättning som förra säsongen nådde 600 mkr.    
 Celtic har under samma period vunnit sju gånger och omsätter en miljard. Båda klarar att vinna ligamatcher på 45–60 minuters skarp insats. Båda har på kuppen förlorat förmågan att gå för fullt i 90 minuter, vilket framgått mycket tydligt under de båda senaste årens matchande mot MFF i Champions League-kvalet.

 Dit är Malmö FF på väg, om inte någon av konkurrenterna plötsligt skulle överträffa sig själva och bli en utmanare på sikt.


Av: Gunnar Persson

Datum: 2015-09-07