Inför veckans dubbla fotbollsfinaler i Champions League

En faktabakgrund av Gunnar Persson

 Kommande veckoslut spelas finalerna i fotbollens Champions League, båda i Lissabon:

Torsdag 22 maj: VfL Wolfsburg –Tyresö FF (damer)

Lördag 24 maj: Real Madrid – Atlético Madrid (herrar)
 Damfinalen går mellan regerande mästaren Wolfsburg och uppstickaren Tyresö, en klubb som aldrig tidigare figurerat i en europeisk final. Real Madrid är i (minst) semifinal för fjärde året i följd. Motståndaren Atlético Madrid har däremot inte spelat final i mästarcupen sedan 1974.

Vägen till  herrarnas final

 Det är svårt (rent sportsligt) och kostsamt (ekonomiskt) att nå finalen i herrarnas Champions League. För att komma dit måste man slå in en kil bland de etablerade klubbarna. För att kunna göra det krävs en bred trupp av hög kvalitet och stora intäkter.

England och Spanien dominerar
Under de senaste tio åren har Champions League dominerats av klubbar från två länder – England och Spanien. Av turneringens sammanlagt 40 semifinalplatser sedan 2004/05 har England tagit 15 medan spanska klubbar har 13. Det är en 70-procentig beläggning. Det innebär att den som vill komma någonstans i Champions League måste slå ut spanska och engelska klubbar. Då är det en hjälp att själv komma från antingen Spanien eller England. Men att vara uppstickare i Spanien, för att nu närmare försöka förklara hur Atlético Madrid har nått finalen, är något som kostar och kräver både fysisk och ekonomisk uthållighet. Detta därför att de omedelbara hindren utgörs av Real Madrid och Barcelona, två av världens absolut största fotbollsklubbar. De har båda tv-avtal (som förhandlas individuellt i Spanien) som slår konkurrenterna med hästlängder och de har arenor med stor kapacitet (Barca, Camp Nou, 99.000 – Real Madrid, Bernabeu, 80.000). Erfarenheten visar att de båda superklubbarnas utmanare lever farligt. Villarreal debuterade i La Liga 1998. Våren 2006 spelade laget semifinal i Champions League, mot Arsenal. Våren 2012 åkte man ur Primera División. Ett år senare var klubben tillbaka. Men i längden är Villarreal chanslöst, eftersom hemmaarenan El Madrigal bara kan ta in 25.000 åskådare. Villarreal kunde blixtra till, men saknade uthållighet.

Valencia nära knäckas
Grannklubben Valencia är en annan utmanare. Klubben spelade final i Champions League 2000 och 2001 men vann sedan UEFA-cupen 2004. På vägen gjorde man en stor spelaraffär (Gaizka Mendieta till Lazio 2001, €48m). Men trots det tillskottet och trots sportsliga framgångar var man i längden chanslöst i kampen mot de två stora. Ett av skälen var att arenan Mestalla inte tar in mer än 55.000. År 2009 inleddes därför en utbyggnad till 75.000. Men bygget stoppades av den skuldbörda som klubben ackumulerat under 2000-talet (€400m) och kommer inte att kunna slutföras förrän i år. Då har Valencia under en följd av år tvingats sälja sina bästa spelare, och det bara för att säkra sin överlevnad: David Silva (Manchester City 2010, €30m), David Villa (Barça 2010, €40m), Juan Mata (Chelsea 2011, €28m) och Roberto Soldado (Tottenham 2012, €30m) har gett intäkter på €128m. Men skuldberget är alltså åtskilligt större.

I Tyskland är Borussia Dortmund en nära nog jämnbördig utmanare till Bayern München. Dortmund har sedan utbyggnaden 2003 snittat över 70.000 åskådare (de två senaste åren över 80.000). Klubben vann Bundesliga 2011 och 2012 och spelade förra året final i Champions League, mot just Bayern München. Klubben är välskött, ekonomiskt solid men får trots det finna sig att Bayern München plockar de bästa spelarna (Mario Götze 2013 och Robert Lewandowski 2014).

 Under de senaste tio åren har sammanlagt 15 olika klubbar nått semifinal i Champions League. Barcelona (7) och Chelsea (6) är framgångsrikast. Men det krävs, som sagt, en hel del för att komma så långt. Lägg därför märke till att varken Manchester City, Paris St-Germain eller Valencia har klarat detta. Nästa vinter får vi se hur långt Monacos ansträngningar räcker.

Atlético spännande utmanare

 
Atlético Madrid* är det senaste exemplet på en spansk utmanare. Atlético har anor men hamnade på efterkälken under 1990-talets kabel-tv-explosion, eftersom man då leddes av en omdömeslös skurk vid namn Jesús Gil (president 1987–2003) . Han sparkade systematiskt minst två, tre tränare per säsong och vann ligan bara en enda gång (1996). Denne man, som dubblerade som staden Marbellas genomkorrumperade borgmästare, nitade en gång Compostelas vd i direktsändning och kallade 1997 Ajax, som hade en rad spelare med rötter i Surinam, för ”FC Kongo”. Han lämnade presidentposten 2003 och dog året därpå, i en hjärnblödning.

 Utan Gil har Atlético fungerat betydligt bättre. Klubben vann under Gils efterträdare Enrique Cerezo i år ligan för första gången sedan 1996. Atlético tillhör dessutom det exklusiva sällskap som hållit sig på ligans övre halva de senaste tio åren (tillsammans med Real Madrid, Barcelona, Valencia och Sevilla). Den internationella förmågan har övats upp genom triumfer i Europa League både 2010 och 2012. Sevilla vann i år samma turnering och det är ett försynt tips om i vilken riktning man bör spana efter nästa spanska uppstickare.

 Tränaren Diego Simeone, den sluge argentinaren som 1998 fick Englands David Beckham att tappa humöret och ta ett rött kort när lagen möttes i Frankrike-VM, kom halvvägs under säsongen 2011/12. Laget består till en påfallande stor del av sydamerikaner med EU-pass. Plus då David Villa, spanjoren som Valencia motvilligt sålde till FC Barcelona. Han lyckades aldrig fullt ut i Barça och kom till Atlético förra sommaren för fyndpriset €5,1m. Där höll sig Atlético framme i rätt ögonblick. Det har man också gjort under den innevarande säsongen, då man har passat på (och lyckats över förväntan) när en vanligtvis given semifinalkandidat som Manchester United haft ett becksvart mellanår.

 Det här resonemanget har alltså bara handlat om den yppersta eliten, de fyra bästa av de sammanlagt 32 klubbar som deltagit i gruppspelet. Svenska klubbar har, som bekant, inte ens kommit till gruppspel sedan 2000/01 och befinner sig därför på två leds avstånd i fotbollens näringskedja. Det är i dagsläget tveksamt om de klubbar som förlorar spelare till topplagen är intresserade av svenska ersättare. Så här har slutsegrar och semifinalplatser i fördelats de senaste tio åren.

CHAMPIONS LEAGUE HERRAR

Segrare 2005–2013
3 Barcelona (2006, 2009, 2011)
1 Liverpool (2005), Milan (2007),Manchester United (2008), Internazionale (2010), Chelsea (2012), Bayern München (2013)

Semifinalplatser 2005–2014
15 England (4 klubbar)
13 Spanien (4)
6 Tyskland (3)
4 Italien (2)
1 Frankrike, Nederländerna (15 olika klubbar)

* = Atléticos tröjor pryds av texten Azerbadjan-land of fire. Den kaukasiska nationen satsar 120 miljoner kronor fram till juni 2015 i ett unikt sponsoravtal. Azerbadjan tillhör de verkligt stora vinnarna under Atléticos framgångsresa.

Tysk dominans på damsidan

 
Tyskland är Europas dominerande damfotbollsnation. Landslaget har vunnit åtta av de elva EM-turneringar som spelats de senaste 30 åren. Tysklands klubbar har dominerat damernas Champions League det senaste decenniet och vunnit sex av de nio titlar som stått på spel sedan 2005. Samtidigt har nationen under samma period lagt beslag på 14 av 40 semifinalplatser. Det är mycket, men kunde vara betydligt mer än så.

 Anledningen är att damernas Champions League inte alls är lika kvalitetsmässigt spetsad som herrarnas motsvarighet. Den består av 46 nationella mästarklubbar samt tvåorna från de åtta starkaste ligorna. Oavsett att Tyskland är starkaste nation, så riskerar motståndarna bara att stöta på två tyska lag (på herrsidan har Tyskland möjlighet till fyra deltagare).

 De tyska damklubbarna är i allmänhet lika välskötta som herrföreningarna. De största (man brukar indela Bundesliga i tre ekonomiska klasser) omsätter mellan 15 och 20 miljoner kronor per säsong (merparten dock under 5 mkr). Den ekonomiska basen utgörs av tv-intäkter och ett förbundsbidrag som går till löner för tränare och vd/sportchef. Ett energiskt arbete på sponsorsidan är påtvingat, eftersom ligans publiksnitt är beskedligt (pendlar mellan 750 och 1100).

Gruppspelet först
 Damernas Champions League skiljer sig från herrarnas i och med att den inleds med gruppspelet. Den lättbegripliga anledningen bakom detta är att damfotbollen fortfarande är globalt outvecklad. Spelare från de mindre nationerna tjänar på att ibland mäta sina krafter med de bästa. Damfotbollen är i det avseendet i början av en lång utvecklingsprocess. Kom ihåg att herrfotbollen hade funnits i 100 år när damspelet började organiseras kring 1970.

 Mindre lättbegriplig är damturneringens frånvaro av seedning. Avsaknaden av den lilla detaljen har medfört att Tyresö i årets turnering stötte på Paris SG redan i sextondelen, att åttondelen såg matchpar som Turbine Potsdam–Olympique Lyon och LdB Malmö–Wolfsburg samt att Turbine Potsdam kunde vinna kvartsfinalen mot italienska ASD Torres med så stora siffror som 12–1. Själva slutklämmen på den sportsliga farsen kom sedan i semifinalen, där Potsdam och Wolfsburg fick nöjet att ha ihjäl varandra i vad som kvalitetsmässigt måste betraktas som en uppgörelse mellan Europas antagligen två bästa lag.

Tyresö bevis på brister



 Wolfsburg överlevde och ställs alltså mot Tyresö, klubben som varit på allas läppar en längre tid. Final i Champions League och sedan konkurs? Att Tyresö nått finalen beror alltså delvis på avsaknaden av seedning. Men det finns också en annan orsak. Den består av ett stycke svart materia som då och då dyker upp i damfotbollsvärlden. Jag tänker på de amerikanska proffsligorna. Sedan sekelskiftet har vi sett två stycken – WUSA 2001–03 och Women’s Professional Soccer 2009–11. Båda har rubbat maktbalansen i Europa genom att suga till sig spelare. Efter ligornas ekonomiska kollapser har spelarna kommit tillbaka, men då oftast till andra klubbar. Det var när WPS bröt samman som Tyresö grep tillfället i flykten. Brasilianska Marta – en av de spelare som stod utan klubb – kontrakterades. Med henne som magnet har man fortsatt knyta upp en hejdlös rad av utländska spelare.

 Tyresös problem är att klubben har agerat med sikte på sportslig framgång men utan ekonomiskt konsekvenstänkande. Man kontrakterade världens bästa spelare (Marta, månadslön 168.000 kr) och skaffade sig en trupp där de nio högsta lönerna innebar en årlig utgift på 7,7 mkr. Detta för att nå framgång nationellt för att därefter kunna vinna en turnering där tv-intäkter knappast existerar och där prissummorna knappt täcker spelarnas segerbonusar. UEFA:s belöningar i årets turnering ser ut så här. Segrare €250.000. Finalist €200.000. Förlorande semifinalister €50.000. Förlorande kvartsfinalister €25.000.

 Tyresö har skaffat sig sponsorer, visst, men har inte kunnat ge något positivt mervärde tillbaka för de satsade kronorna i och med att mediautrymmet mera har handlat om den förestående konkursen än den sportsliga framgången. Med majoriteten av omsättningen garanterad av externa finansiärer och med ett ljumt intresse för laget på hemmaplan blir intrycket att sponsorpengarna snarare är bidrag (=allmosor) än tillskott som förutsätter ett ömsesidigt utbyte.
 Konsekvensen av varje ny seger (och nya utgifter) kan därför bara bli ännu högre krav på sponsorerna. Enbart Marta är garanterad 800.000 kronor för en finalplats, en miljon vid seger. Att laget är i final i Champions League är dessutom ett bevis på att turneringen är oseriöst upplagd och att Svenska Fotbollförbundets ekonomiska kontrollapparat helt uppenbart går att lura.



CHAMPIONS LEAGUE DAMER

Segrare 2005–2013
2 1.FFC Frankfurt (2006, 2008),1.FFC Turbine Potsdam (2005, 2010), Olympique Lyon (2011, 2012)
1 Arsenal LFC (2007), FCR 2001 Duisburg (2009), VfL Wolfsburg (2013)

Semifinalplatser 2005–2014
14 Tyskland (4 klubbar)
8 Frankrike (3)
7 Sverige (3) 6 England (2)
2 Norge (2)
1 Danmark, Italien, Ryssland (17 olika klubbar)

Datum: 2014-05-19