Spelarflykt skapar skev åldersfördelning i Allsvenskan

Av Gunnar Persson

 Lars-Christer Olsson, Svensk Elitfotbolls (SEF) ordförande, gjorde på den allsvenska upptaktsträffen i Helsingborg ett utspel angående spelarkontrakt. Olsson vill se fyraåriga kontrakt. Den som inte vill skriva på efter dessa premisser ska inte få något kontrakt överhuvudtaget. Där har ni ett mått på den desperation som just nu, och mycket snabbt, sprider sig bland fotbollens elitklubbar.

 Anledningen är att dessa numera sällan får sälja sina spelare utomlands. De går istället gratis när kontrakten löpt ut. Klubbarna kompenseras med ett utbildningsbidrag. Pengarna är välkomna för klubbar längre ner i seriepyramiden, men tas i elitsammanhang som en förolämpning.

 Vad vi ser är hur svenska klubbar ännu inte lyckats anpassa sin verksamhet efter de lagar och förordningar som EU-domstolen klubbade igenom i december 1995. Jag talar om de s.k. Bosmanreglerna, som föreskriver att spelare utan kontrakt själva väljer ny arbetsgivare, utan att den förra klubben har rätt att låsa eller ta ut en transfersumma.

Bosmanreglerna har satt djupa spår i verksamheten för svenska fotbollsklubbar vilka dräneras på
lovande fotbollsspelare utan att få betalt.

 De svenska klubbarna stack omedelbart ner huvudet i sanden. Att det handlade om lagstiftning imponerade inte på reaktionära ledare som Bertil Kristiansson i Västra Frölunda och Gunnar Larsson i IFK Göteborg. Den sistnämnde blev mer eller mindre skogstokig när IFK:s Teddy Lucic, som förste elitspelaren i landet, utnyttjade sin lagliga rätt att byta klubb gratis genom att hösten 1998 lämna Blåvitt för Bologna. Efter det fortsatte svenska klubbar att i flera år kompensera varandra vid värvningar. Det var t.o.m. så sjukt att Hammarby förväntades kompensera Helsingborg för Christer Furst, som skåningarna förlorat gratis till Köln, när denne återinträdde i svensk fotboll.

 Bosman(bilden) har bevisligen skakat om svensk fotboll.
I sammanställningen nedan finns svart på vitt på de långsiktiga förändringar två samtidiga systemförändringar har haft på Allsvenskans spelare. Strax efter Bosman kom ju också det första stora svenska tv-avtalet, som medgav heltidsanställning av alla spelare i högsta serien.
 Bosmanreglerna har inneburit att spelare i sin mest utvecklingsbara ålder sticker utomlands bara en klubb viftar med lillfingret. Konsekvensen är att oroväckande många drar iväg redan efter en halv lyckad säsong i Allsvenskan. Sedan får de karriärens första formsvacka på främmande mark. Snart kommer de tillbaka, med välfylld plånbok men med utraderat självförtroende . Plus att vi här hemma förväntas svälja ”historien om tränarbytet”, snyftvalsen som dras vid hemkomsten.

 Tv-avtalen har inneburit att spelarnas karriärer varar betydligt längre än tidigare. Förr var 30 åldersstrecket, då det var dags att börja tänka den civila framtiden. Nu sträcker som liga ut karriären förbi 35, väl medvetna om att de aldrig någonsin mer i sitt liv kommer att tjäna så bra. Ofta har de heller inte gjort någonting annat än att spela fotboll, varför möjligheterna att hävda sig på arbetsmarknaden är minimala. Tv-avtalen har vidare inneburit att klubbarna fått en säkert, och betydande, tillskott i kassan. Men det var varit så stort och så säkert att man samtidigt slagit sig till ro och glömt bort hur det går till att aktivt arbeta för att få in fler och större sponsorer. Det går inte längre att locka med en skylt på innerplan och en halvsida i matchprogrammet. Mer måste till.

 Den utveckling som pågått i nästan 20 år kan kokas ner till nedanstående två faktasammanställningar. Där framgår att de allsvenska lagen numera lider en skriande brist på spelare i den bästa åldern (25–29 år). Detta därför att var och varannan nappat på erbjudanden att spela utomlands. De svenska klubbarna har inte lyckats kompensera det tappet med utländska ersättare. Insikten blir då att ALLA – både svenskar och utlänningar – som är på väg mot ett genombrott sticker från landet så fort de bara kan.

 Å andra sidan blir de här spelarna väldigt svåra att bli av med när de en gång kommit tillbaka. Tappet i segmentet 25–29 år har nämligen ”kompenserats” av att segmenten 30+ och 35 + vuxit till sig rejält. Och det är inga gratiskontrakt det handlar om. Och där står vi sedan, när det blir dags för sommaren Europacupspel. De svenska lagen skickar ut en kompott av pojkar och gamla gubbar. De yngre vet (ännu) inte hur man gör, de äldre har glömt allt (och framför allt bär inte benen längre).



Så här har spelarinnehållet i Allsvenskans klubbar förändrats mellan 1994 och 2014:

1994  - De 14 lagen använde totalt 281 spelare 20 spelare per lag

Åldersgrupp 17–19 år: 21 = 7,4%
Åldersgrupp 20–24 år: 114 = 40,6%
Åldersgrupp 25–29 år: 109 = 38,8%
Åldersgrupp 30–34 år: 35 = 12,4%
Åldersgrupp 35–40 år: 2 = 0,7%


2014 - De 16 lagens trupper innehåller totalt 387 spelare 24 spelare per lag

Åldersgrupp 17–19 år: 44 = 11,4%
Åldersgrupp 20–24 år: 166 = 42,9%
Åldersgrupp 25–29 år: 100 = 25,8%
Åldersgrupp 30–34 år: 58 = 15,0%
Åldersgrupp 35–40 år: 19 = 4,9%


Så vad betyder dessa siffror?

Arbetsmarknadsmässigt:
• Antalet jobb i Allsvenskan har på 20 år ökat med en tredjedel.
• Den rimliga pensionsåldern har flyttats fram från drygt 30 till ca 35 år. Bra eller dåligt? ”Jobbskapandet” har fått en dragning åt breddverksamhet. Men det kanske inte var meningen?

Kvalitetsmässigt:
• Antalet spelare i den viktiga kategorin 25–29 år har blivit färre både procentuellt och i faktiska tal.
• Åldersgruppen 35–40, som tidigare knappast fanns, är nu etablerad. Bra eller dåligt? Här finns den grundläggande anledningen till Allsvenskans internationellt låga status. För många ungdomar och för många gamlingar. Serien skriker efter spelare i sin bästa ålder.

Datum: 2014-03-29