En huliganutredares delårsbokslut

 Mindre våld för pengarna- Text av Björn Eriksson

Som f.d. nationell samordnare mot idrottsvåld ser jag fram mot sommaren med lite andra glasögon än vid samma tid förra året. Då hade jag och min förträfflige sekreterare Stefan Dellså just lagt fram vårt första delbetänkande ”Mindre våld för pengarna” och var sysselsatta med att ta tag i nästa pilsner nämligen att på riksdagens anmaning lägga förslag om hur en anmälningsplikt för huliganer enligt engelsk modell skulle kunna utformas.

  I det första fallet har vår väntan på politiska beslut varit lång. De lagförslag vi lade fram fick ett massivt stöd av idrottsrörelsen men likväl hände inte mycket i kanslihuset. Nu – drygt ett år senare – har det äntligen börjat röra sig. ”Herrens vägar äro outgrundliga och politikens äro slingriga” skulle man kunna säga. Nu hoppas jag bara att alla de förslag vi lagt fram till lagregleringar och tuffare tag mot huliganer genomförs. Det finns oroande signaler om att politiker vill ”plocka russinen ur kakan”, dvs. bara genomföra vissa enkla åtgärder. Som händelseutvecklingen visat under det gångna året duger som jag ser det inga halvmesyrer.
 Bland förslagen ingick vidare att likställa ideella föreningar och s.k. IdrottsAB när det gäller kostnader för polisbevakning i samband med matcher. Någon saklig skillnad mellan dem finns knappast. Den ena kategorin ska betala och den andra kategorin slipper. Alla klubbar är i realiteten vinstdrivande företag. Och vi talar inte om små belopp.
 En särskild utredning – poliskostnadsutredningen - ledd av förre justitierådet Bo Svensson har haft ett särskilt uppdrag av Justitiedepartementet att överpröva mina förslag i dessa hänseenden för att bättre anpassa dem till departementets eget tänkande. Han har funnit som huvudalternativ att den orättvisa uppdelningen mellan ideella föreningar och IdrottsAB ska bestå men att i gengäld IdrottsAB ska betala hälften mot idag. Jag avstår från att kommentera detta beställningsarbete.

Anmälningsplikt
 I juni 2012 lämnade jag en skrivelse om anmälningsplikt. Där föreslog jag att en sådan inte borde införas i Sverige, då förslagen i delbetänkandet fyllde samma funktion. Riksdagen hade hänvisat till det engelska systemet, dvs. anmälningsplikt vid klubbmatcher. Till min oförställda häpnad fann jag att det systemet inte finns! Anmälningsplikt gäller bara när klubbar eller landslag spelar utomlands. Här högg riksdagsmajoriteten riktigt rejält i sten. Men andemeningen var god, det medger jag gärna.

Mera glädje för pengarna
Vårt slutbetänkande, som kom i mars i år, hade en helt annan vinkel än delbetänkandet. Fokus läggs här på vikten av den goda supporterkulturen, dvs. de 97 % av de organiserade supportrarna som bara (oftast) vill njuta av fotboll eller ishockey. Här var det ett sant nöje att fundera kring positiva frågor som hur bortalag bör bemötas, kringaktiviteter kring arenorna stimuleras och hur arrangörer successivt bör kunna ta över mycket av det poliserna gör i dag.

 I slutbetänkandet tar jag upp möjligheterna att dels i normalfallen skapa ”polisfria” arenor, dels att geografiskt minska de områden där polisen kan ta betalt. Jag anser också att man bör inrätta en prövningsnämnd för polisbeslut i vissa av dessa frågor. Något överdrivet gör polisen i nuvarande system en hotbildsbedömning (som ofta är hemlig), dimensionerar efter eget skön nödvändiga resurser för att avslutningsvis be någon annan att betala. Detta är ingen sund ordning.

 I vissa fall fann jag anledning att dela ut beska piller i frågor som oklara ansvarsgränser och tveksam lagtillämpning, men på det stora hela handlar det om det smörgåsbord av intressanta möjligheter som fläckvis tillämpas av arrangörer och klubbar. Förhoppningsvis kan de drygt 60-tal förslag som lades fram komma många till glädje. Våld, hot och trakasserier I slutbetänkandet redovisas en kartläggning utredningen och Stiftelsen Tryggare Sverige gjort vad avser förekomsten av våld, hot och trakasserier inom fotboll och ishockey. Undersökningen har genomförts dels som en enkätundersökning (ca 700 personer svarade), dels i form av ett 25-tal djupintervjuer.

 Den bild som framträder är långt ifrån acceptabel. Bilden ser värre ut än vad jag tyckte mig ha anledning tro när jag åtog mig uppdraget . Åtgärder måste till och det illa kvickt. Utsattheten, räknat på andelen personer i resp. kategori som årsvis utsätts, ligger på topp för VD/klubbdirektörer/¬sportchefer (över 40 %) följt av domare (35 %) och ordningsvakter/-publikvärdar (30 %). För fotbollsspelare/ishockeyspelare sjunker siffran till 10 %. Motsvarande siffror vid Försäkringskassan är 16 %, för kustbevakningstjänstemän och åklagare 10 %, för tulltjänstemän 9 % och för poliser 8%.

 Det är ingen skillnad mellan fotboll och ishockey. Endast en liten del av händelserna, eller 13 %, polisanmäls. Siffran borde vara 100 %! En vanlig uppfattning i enkätundersökningen är att man inom fotbollen under lång tid varit alltför passiv och att det finns en uppgivenhet när det gäller idrottsrelaterat våld. Nämnas bör att bilden givetvis är splittrad beroende på vilka klubbar vi avser. Endast 40 % av händelserna, främst trakasserier, rapporteras till närmsta chef.

  På ett allmänt plan kan konstateras att hotet mot folkrörelsemodellen alltför ofta underskattas. Många förtroendevalda undviker att ta en klar ställning. I vissa fall handlar det om risken att inte bli omvald på årsmöten. Andra orsaker kan vara att det blir lugnare om man går vissa element till mötes. Gentemot risksupportrar kan det kortsiktigt ibland te sig lockande att göra uppgörelser av typen att om ni avstår från störningar, t.ex. användande av bengaler, är föreningens representanter villiga att tillmötesgå villkor man annars inte skulle acceptera. Gränsen till så kallad otillbörlig påverkan kan stundtals te sig hårfin.

 Utöver vittnesmål om övergrepp framträder en bild av på sina håll krökta ryggar från styrelsemedlemmar, bristande sjukdomsinsikt från vissa klubbar samt möten och beslut som tillkommer på huliganernas villkor. Alltför ofta framfördes och framförs uppfattningen från ledande företrädare från klubbar att ”Det hade vi ingen aning om!”

 Ett favoritargument som ofta tas till är att ”vi måste ha en dialog med alla. Det är ju en del i det demokratiska sättet att arbeta.” Men om dialogen inte är en dialog utan en förtäckt kapitulation? Om innehav av årskort är en gräddfil till otillbörligt inflytande? Om dialogen urartar till indirekt påverkan bortom offentlighetens sken? Jag menar helt enkelt att det främst inom fotbollen på sina håll finns en flathet mot huliganer och deras s.k. firmor. Totalt representerar firmorna cirka 700 personer, vilket är 3 % av antalet organiserade supportrar!

 Talar vi om idrott och våld kan perspektivet vidgas till våld av det tragiska slag vi såg i våras i Boston eller med en historikers glasögon i OS i Västtyskland 1972. Idrottsevenemang löper alltid risken att utsättas för attacker, eftersom grundskälet för att angripas finns för handen – samling av stora människomassor.

Vad ska man göra?
Kampen mot huliganism kan kräva många instrument i verktygslådan. Vissa skulle med visst fog kunna jämföras med huvudvärkstabletter, eftersom de inte ensamma botar sjukdomen utan endast lindrar symtomen. Hit hör bl.a. stadgeändringar för att motverka kupper, att göra riskanalyser, att lyfta upp etikfrågor samt att ha tydliga påföljder och sanktioner mot individer som sladdar. Helst bör detta kombineras med system för s.k. ”whistle blowers” (visslare), dvs. möjligheter att anonymt informera om missförhållanden. Detta bör kombineras med att våga kalla in folk utifrån om obehagligheterna växer de ansvariga över huvudet. Samt att personer på ansvarig nivå håller klaffen i föreningsfrågor gentemot sådana som inte borde vara berörda. Och ser upp med individer som snabbt går från att vara risksupportrar till att bli klubbanställda i olika positioner.

 Den helt avgörande frågan är dock en annan, nämligen att vi vanliga medlemmar måste återerövra våra klubbar. Varför har vi på sina håll släppt grundtanken i folkrörelsen idrott? Om en storstadsklubb har 8 000 medlemmar, varför kommer knappt ett 100-tal på ett årsmöte? Man bjuder de svarta krafterna på ett öppet mål! Styrelserna måste i dessa fall aktivera den dominerande andelen goda supportrar och få dem att medverka.

 Till dessa fundament måste läggas vad man som styrelse har för förhandlingsmandat. Förhandla inte om det som inte bör vara förhandlingsbart. Till exempel att utlova fel kretsar kvartssamtal med tränare!

 I slutet av april avgick, efter upplevda hot, Djurgårdens manager Magnus Pehrsson och ordföranden Tommy Jacobson hoppade också av med anledning av detta. Ord står mot ord om Magnus Pehrsson har blivit hotad, men denne upplevde det som hot och det är det som är det väsentliga. Det är inte acceptabelt att "supportrar" tar sig till träningsanläggningen och kräver att få prata med tränaren och det är över huvud taget aldrig acceptabelt med våld, hot och trakasserier mot spelare, ledare och funktionärer.

 Riksdagsvalet 2014 närmar sig med stormsteg. Det skulle inte förvåna mig om detta område på idrottens bakgård då blir en fråga som kommer att debatteras i valrörelsen.

Avslutning
För egen del tänker jag inte släppa taget i dessa frågor. Dels vill jag aktivera Riksidrottsstyrelsen att utmejsla en mera samlad idrottsideologisk filosofi på området, dels önskar jag att de centrala strukturerna i fotboll och ishockey tar ett större ansvar som idésprutor och spridare av goda exempel på området. Som nyvald ordförande på GIH vill jag gärna se att området huliganism beforskas ytterligare vid våra lärosäten. På mera privat basis har jag ombetts av vissa klubbar att fortsätta som bollplank på området – öppet eller i mer förtroliga former – nu när tiden som formell nationell samordnare är över. Det gör jag gärna.



Björn Eriksson
”Huliganutredare”

Datum: 2013-05-12