Dold agenda styr debatten

Om 49/51-regelns vara eller inte vara - av Gunnar Persson

Riksidrottsstyrelsens (RS) eget förslag i 49/51-ärendet har förvandlat hela saken till en icke-fråga. RS-förslaget, som innebär att varje enskilt specialidrottsförbund (SF) bestämmer om 51-procentsregeln [i ägandet/rösträtten] kan tas men att det samtidigt är RS som slutligen bestämmer om så kan ske, är egentligen bara en liten justering av gällande bestämmelser.

Men i rådande debattklimat symboliserar det likafullt en mindre revolution. Det kommer därför inte att antas och frågan är åt vilket håll RS försvinner efter det nederlaget. 

 Bolagiseringarna inom fotboll och ishockey har hittills till stor del kunnat liknas vid storvulna gester där målet, trots fernissan, bara varit att tigga pengar. AIK banade väg och där förskräcker spåren. Den inledande berusningen, sedan aktiesläppets inledande engångsintäkt kommit in på kontot, ledde till pinsamma åtbörder och inom bara några år var pengarna slut, vilket ledde till en bön om nya pengar (s.k. nyemission) i fel läge (när kassakistan var tom). Ekonomisk kris har varit ett återkommande tema i AIK:s historia, åtminstone sedan 1980-talet, och bolagiseringen har där gjort varken från eller till. Möjligen har beloppens storlek ökat i takt med att fotboll och ishockey i stort har kommit att omsätta större medel.

 Andra klubbar, som Linköpings HC, har gått tillväga på annat sätt och byggt upp en hel affärsverksamhet. Målet är att stabilisera intäkterna, som i alla idrottssammanhang är kroniskt ojämna (både över året och vid en jämförelse år från år). I Linköping väntar man på att haspen ska flyga av, så att hela verksamhetens affärsmässighet kan renodlas. För den typen av klubbar (omdömesgilla och med större kunskaper i bagaget än vad SISU kan bidra med) är svensk idrotts tröghet och beslutsångest å andra sidan en förbannelse.

 Om vi förutsätter att ingenting kommer att hända på Riksidrottsmötet i Luleå, så kan det alldeles oavsett vara idé att titta närmare på motståndarnas argument . (Ja-sidan vill ha en ändring därför att man vill omsätta och utveckla sina idéer i praktiken, vilket är fullt tillräckliga argument för deras sak). När 35 specialförbund (av 69) försvarade den rådande ordningen i DN:s nätupplaga den 29 mars gick åtminstone mina tankar tillbaka till den onyanserade AIDS-skräckens 1980-tal. Inlägget var lika onyanserat, lika okunnigt och lika hysteriskt som den tidens avståndstagande från smittade medmänniskor. Men inlägget gällde något helt annat. Det andas dödsskräck, eftersom inget av de 35 förbunden egentligen har med frågan att göra. Merparten tillhör den kategori som i framtiden skall vara tacksamma om inte dörren till OS smäller igen framför deras näsor. Man talar om ”Den svenska idrottsmodellen” som ”genom åren resulterat i makalösa internationella framgångar, jämna och spännande nationella ligor i sporter som ishockey och fotboll”.

 Jag skulle vilja säga: Det var då det. Sveriges fläckvisa dominans i olika sporter härrör oftast från Nisse Täpps tid, då alla var amatörer med rimfrost i skägget och filmjölk i mungiporna. Man blandar ihop gamla tider med nutid och verkar inte förstå penningens betydelse för utveckling av nya talanger (alltså, varför deras egen utövarrekrytering slagit slint). I en rad av de sporter som ställt sig bakom inlägget (bordtennis, boxning, brottning, fäktning, gång, konståkning, skridsko, tyngdlyftning) är den svenska världsdominansen av så gammalt datum att den överhuvudtaget inte bör nämnas i ett sådant här sammanhang.

 En upplösning av 51-procentsregeln skulle öppna för externt exekutivt ägande, alltså ge garantier för att investerade pengar förvaltas på önskvärt sätt. Det skulle också sannolikt skärpa kraven på både funktionärer och utövare, så att man (åtminstone i eliten) skulle komma att gynna kunnande framför medlemskort och rätt färg på tröjan. I denna rådande ideella modell finns ju nämligen inbyggt att man dels inte får kritisera verksamheten och att man heller inte får ställa för höga krav. Den genomdemokratiska verksamhetsmodell som är ett mantra för de konservativa krafterna borgar helt enkelt för en ovilja till lärdom och förnyelse, som i förlängningen leder till en inskränkt sunkighet i tanken. De flesta har i själva verket inte en aning om hur idrotten fungerar utomlands. Dock är man i allmänhet säker på att den svenska modellen är bäst. Antipropagandan drivs emellertid på fler nivåer.

 En stunds googlande ger gott om användbara träffar. AIK har en fanbärare vid namn Claes Hansen, som med alla medel försvarar ”demokratin” (vilket i det här fallet är Firman Boys och deras rätt att skrämma skiten ur övriga årmötesdeltagare). Paradoxalt nog tycker alltså en företrädare för föregångsklubben AIK att 51/49 kan räcka. I ett av hans senaste inlägg talar han om faran av att ”oetiska pengar” kommer in i idrotten. Eftersom han är AIK:are, och inte brett orienterad, tänker han närmast på en porrkungs försök för några år sedan att bli storägare i klubben. Men han tiger lämpligt om att AIK:s ungdomsfotboll, en del av AIK Fotboll och den hyllade demokratiska modellen, de senaste åren drivits med hjälp av pengar från förskingringsföretaget Panaxia (men det kanske är skillnad, vad vet jag).

 Det finns också en årsmötesmotion, som härrör från IF Elfsborg 2010. Det här är en godbit, förutom att den är skrattretande illa skriven. Här påstås nämligen att medlemsägda klubbar som Real Madrid och Barcelona [vilka tillsammans med Athletic Bilbao och Osasuna står för ett undantag i Spanien] ”har idag inte bara en bättre ekonomi än de övriga klubbarna utan man har även i många fall dragit ifrån på det sportsliga planet”. Skribenten vet inte att Real och Barça samvetslöst har utnyttjat det initiativ man tog för ca 20 år sedan, när de nya kabel-tv-bolagen gav de båda jättarna orealistiskt bra betalt för sändningsrätterna. Spanien har aldrig haft en samlad och solidarisk avtalspolitik för tv-rättigheter. Var och en förhandlar för egen del. De båda nämnda har hela tiden kunnat öka sina intäkter medan det blivit mindre och mindre kvar för de övriga. Resultatet är att spanska klubbar påfallande ofta går i konkurs och att det utanför ligans toppskikt är sällsynt att spelarlönerna kommer i tid. Utöver detta kan tilläggas att Real Madrid, trots sina jätteintäkter, var nära konkurs 2001. Det hela löstes tack vare att Madrids stad och fyra andra intressenter köpte träningsanläggningen för €270 miljoner, vilket var vad som behövdes för att lösa skulderna. Men nollställningen blev startskottet för en ny värvningskampanj (Los Galacticos) och vid utgången av säsongen 2009/10 var skulderna uppe i €244,6 miljoner. Affärmässigheten i driften har dock förstärkts och skulden amorteras stadigt. Barcelona hade å sin sida €483 miljoner i skuld 2011. I båda fallen är det lönerna (de båda klubbarna toppar sportvärldens löneliga, alla kategorier) som är för höga.  Medlemsägda eller inte – skuldsättningen uppgår till flera miljarder i svenska pengar.

 Några dagar efter att RS-förslaget lades fram kom Svenska Fotbollförbundets ställningstagande i frågan. Och det är egentligen lika rolig (eller hemsk) läsning som det jag redan relaterat till. SvFF vill inte ha ner 51/49-frågan på SF-bordet (sitt eget, alltså) och säger att man lyssnat på sina medlemmar. Utlåtandet baserar sig i själva verket på en enkät, som genomfördes innan RS-förslaget var framlagt (vad, exakt, tog man ställning till?), där 80% svarade. Av de som svarade ansåg 55% att allt skall bli vid det gamla medan 45% vill ändra. ”Mot bakgrund av de svar som inkommit från distrikt och elitföreningar accepterar vi den övervägande uppfattningen att beslutet bör ligga kvar hos RF”, sade SvFF-basen Karl-Erik Nilsson. Haken var ju bara att en av fem gav fanken i att svara och det (möjligen) av det rimliga skälet att det ännu inte fanns något konkret förslag att tycka till om. Det som Nilsson kallar ”övervägande uppfattning” beskrevs f.ö. i TT:s nyhetstelegram som ”splittring”. Och nog är det beklämmande att det största SF väljer minsta motståndets lag. Här borde framsyntheten styra istället för en Åsa-Nisse-mässig rädsla för det som kan äventyra handlare Sjökvists hegemoni.

 Med den minimala förnyelsevilja som finns inom svensk idrott i stort innebär SvFF:s illa underbyggda ställningstagande att skygglapparna kompletteras med flera varv stabil och hållfast byggtejp. Men medan företrädarna för de 35 SF som publicerade sig i DN varnar för oöverskådliga konsekvenser och talar om att värna demokratiska värden och att hålla ihop idrottsrörelsen (ingen tvekan om vilka som skulle bli frånåkta om den sprack) undrar Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund, med viss rätt, vad fasen de har med saken att göra. Den demokrati motståndarna säger sig försvara är nämligen utslagen för länge sedan. Bara de närmast berörda går på årsmötena (och väljer då helst varandra) och det är dessas, de närmast berördas, makt som det här egentligen handlar om. Svensk idrotts betonghäckar riskerar att tappa sin plattform. Men det är deras eget problem, ingen annans, och talet om att bevara demokratin är därför i det fallet väl genomskinligt. Därför röstar man i demokratins namn nej till möjligheten att få bestämma själva.
Sug på den.

Gunnar Persson

Datum: 2013-05-01