EU styr arenautvecklingen

 Krönika av Uno Grönkvist

 Sverige har som bekant de senaste åren drabbats av en arenaboom. Nya anläggningar växer upp som svampar ur marknaden. De flesta är multiarenor avsedda för mycket varierande ändamål. Men i samtliga fall utgör idrottsevenemang den röda tråden. Mest uppmärksammade är naturligtvis Friends Arena och Tele2 Arena, som vardera kostat ca tre miljarder kronor att bygga.

 De som uppförts i landsorten är av naturliga skäl betydligt mindre men svarar väl upp mot behoven på respektive ort. Ett exempel på sådana är Myresjöhus Arena i Växjö för drygt 200 miljoner kronor. Det bygget utmärks av god timing – det stod färdigt lagom till Östers återkomst till fotbollsallsvenskan. En del anläggningar har tidigt blivit sorgebarn. Dit kan räknas Göranssons Arena i Sandviken som på bara ett år kostat kommunens skattebetalare 17 miljoner i form av tjänsteköp och aktieägaretillskott. Den nya bandyhallen i Vänersborg har slukat betydligt mera skattepengar än så, men om den har jag skrivit tidigare. Att det har funnits – och fortfarande finns – stort behov av moderna anläggningar i olika delar av landet råder det ingen tvekan om. Synd bara att så många kostnadskalkyler spricker och att man på flera håll tar för lättvindligt på driftskostnaderna.  Sponsorer hjälper till att betala dem, fram för allt de företag som namnger arenorna. Men räcker inte detta, tillsammans med publikintäkterna, så förväntas kommunerna ställa upp som garanter.

 Hur är läget utanför Sveriges gränser?
 Ett exempel. Jag var nyligen på snabbesök i Lodz, som ligger mitt i Polen. En intressant stad vid sidan av turiststråken. Den tyska armén sparade byggnaderna under andra världskriget, men gick desto hårdare åt befolkningen och då särskilt judarna. Lodz blev känt för ett av Europas största ghetton. Där trängdes närmare en kvarts miljon människor ihop och endast ett fåtal av dem överlevde. I mitten av förra seklet hade befolkningen ökat från 13 000 till en halv miljon, främst beroende på en blomstrande textilindustri. Men för 20 år sedan gick botten ur den i samband med att Sovjetunionen blev Ryssland och exporten dit upphörde. Dessutom blev konkurrensen från låglöneländer som Bangladesh och Pakistan allt för svår. Från att ha varit Polens näst största stad har den halkat ner till tredje plats efter Warszawa och Kraków. Utflyttningen är stor och arbetslösheten hög. Lodz är en charmig stad men med många problem. Trots det finns där ett rikt kulturliv, delvis beroende på en seglivad tradition. Mest känd är den nationella filmskolan, där högre utbildning i film, teater och TV bedrivs sedan flera decennier. Bland de mest kända eleverna under år som gått är Andrzej Wajda och Roman Polanski. Skolan är världsberömd och många av studenterna kommer från utlandet.

Idrotten spelar också en viktig roll i Lodz.
 Halvvägs mellan staden och flygplatsen, dit SAS numera flyger direkt från Köpenhamn, ligger Atlas Arena med en kapacitet motsvarande Globens . Här växlar olika idrotter med världsstjärnor inom rock och pop eftersom anläggningen är mycket flexibel. Arenanamnet beror på att Atlas Group är namnsponsor under fem år och de pengar som det stora kemiföretaget bidrar med hjälper till att betala driftskostnaderna. Arenan ägs av staden, som också svarat för byggkostnaderna. Inte långt därifrån ligger Aqua Park, en toppmodern simanläggning med åtta pooler. Också den byggd och ägd av kommunen. Frågan som inställer sig är naturligtvis: Hur har invånarna råd att bekosta sådana här anläggningar i en tid av recession? Sponsorer finns förvisso – en av de största bakom Aqua Park är Pepsi – men de intäkterna räcker inte långt. Svaret är EU-bidrag! Sådana har täckt två tredjedelar av byggandet av såväl Atlas Arena som Aqua Park. EU-pengar går också in i stadens kulturliv, exempelvis till filmskolan. Polen tillhör de länder som i motsats till Sverige får mera från EU än vad man betalar dit. Därför får både idrotten och kulturen vind under vingarna i en stad som så väl behöver draghjälp. Men förutsättningarna för att bygga nya arenor skiljer sig således markant från ett EU-land till ett annat beroende på var pengarna hamnar.










Uno Grönkvist
Journalist och författare

Datum: 2013-04-01