Doping ett hot mot idrottssponsringen

Krönika av Uno Grönkvist

Lance Armstrong, Marion Jones, Ben Johnson. Stora idrottsnamn för evigt förknippade med dopning. Linda Haglund, Tomas Johansson och Ludmilla Engquist är exempel på vår egen hemmaplan. Listan på alla dem som fällts för dopning genom åren kunde fylla många krönikor, men de skulle utgöra en osedvanligt tråkig och olustig spaltfyllnad.


 Så snart någon stjärnidrottare ertappas flyr sponsorerna som om elden vore lös. Inget företag vill bli förknippat med fuskare. Ändå är det många sponsorer som tar medvetna risker. Att dopning är vanligare inom vissa idrotter än andra är ingen hemlighet. Men det avhåller inte dem som till varje pris vill satsa på vinnare – så länge de förblir oupptäckta!

 I svallvågorna av Armstrongskandalen steg en f d norsk toppcyklist, Steffen Kjaergaard, ut ur garderoben och avslöjade sina försyndelser. Stort rabalder i Norge där experterna anser det troligt att elitidrotten kommer att gå miste om flera stora sponsoravtal framöver. Den dopning som nu kommit upp till ytan ger ordentliga repor i lacken, menar man.

 Även norska Sponsor- och Eventföreningens VD Lasse Gimnes oroar sig. Nu handlar det om cykelsporten, men flera andra idrotter kan dras med i fallet, kommenterar han.  

 Alltsammans handlar om trovärdighet. En seger vunnen med otillåtna medel är inte värd någonting. En sanning som framstod mycket klart när Armstrong strippades på alla sina medaljer och krävs på återbetalning av de prispengar han vunnit under årens lopp. 

 Den som kanske kan mest om idrottsdopning i hela världen är professor emeritus Arne Ljungqvist. Han var själv elitidrottare i unga år men blev skadad och satsade på en ledarkarriär i stället. Han har bl a varit ordförande i RF och Friidrottsförbundet, är medlem i IOK sedan 1994 och ordförande i dess medicinska kommitté sedan 2003, Han är även vice ordförande i World Anti-Doping Agency och kallar sig själv för dopningsjägare.

 När jag intervjuade honom för några år sedan uttryckte han sig så här:

”En möjlig, men synnerligen olycklig, utveckling kan vara att de stora idrottsartisternas bruk av otillåtna medel accepteras av publiken.
Detta under förutsättning att förväntade prestationer utförs.
Alla vill bevittna nya världsrekord. Många kanske inte bryr sig om på vilka grunder de uppnås. De nöjer sig med att få vara med och uppleva det hela”.

 Så illa har det inte gått. Avståndstagandet mot dopade idrottare är starkt på de flesta håll. Men ändå fortsätter missbruket. Drivkraften är pengar . 

 Jag lyssnade på Arne Ljunqvist i förra veckan då han under en dryg timma beskrev kampen mot detta gissel. Ett genombrott var bildandet av WADA, den kommitté där inte bara idrottsförbund utan även regeringar ingår. Och mycket har blivit bättre! Det märks inte minst inom friidrottens kastgrenar där både män och kvinnor i dag presterar långt sämre resultat än för några decennier sedan. Skälet är naturligtvis att då dopade sig många utan risk för upptäckt, men numera fruktar alla kontrollerna. 

 Så länge idrotten inte betraktas som en sjukdom hör medikamenter inte hemma där, slog Arne fast. Och det påståendet leder mina tankar till en intervju jag gjorde för många år sedan med den välkände författaren Ivar Lo Johansson.

 Han var på 1930-talet känd som den svenska idrottens fiende nr 1. Anledningen var en bok som utkom 1931 med titeln ”Jag tvivlar på idrotten”. Den uppfattades som en stridsskrift och dåtidens idrottsledare gick i taket. Kanske hade det varit bättre att de analyserat innehållet och tagit lärdom av det. 

 Ivar Lo förutsåg inte bara den kommande kommersialiseringen av idrotten och den produktutveckling som kom att ske. Han varnade också för dopning, även om uttrycket var okänt på den tiden. ”Man får i framtidens idrott räkna med preparat, särskilt framställda för att gynna prestationen”, skrev han och det var inte populärt.

 När jag talade med den gamle gentlemannen framhöll han att inte alls var idrottshatare och han kände ingen tillfredsställelse över att utvecklingen visar att han har fått rätt på flera punkter. Snarare beklagade han att en del av hans olycksprofetior hade slagit in. 

 Men åter till Arne Ljungqvist och idrottssponsringen. Han framhöll i min intervju att image blir viktigare än exponering för morgondagens sponsorer. Därför är det en risk att idrotten kommer att tappa mark om imagen ifrågasätts eller blir negativ.

 Så sant som det är sagt! Inom de idrotter där dopning förekommer är det nödvändigt att vara vaksam och rensa upp innan utsända kontrollanter upptäcker fusket. I annat fall går trovärdigheten förlorad och hela sponsorgrunden raseras.











Uno Grönkvist
Författare och sponsringsexpert

Datum: 2012-10-29