Vuxenleken Sporten

Krönika av Ellen Jacobsson

Det är egendomligt hur egenskaper är så starkt kopplade till ålder. Att en egenskap kan vara bra att ha idag men ytterst opassande om ett år verkar naturligt för många men, hur kan det komma sig?   För ett litet barn uppfattas brist på fantasi som något avvikande. Att ett barn inte vill leka är ”konstigt”. Med tiden ”bör” barnet visa på ansvarstagande mognad. För en vuxen är livet däremot inte längre någon lek, ”så är det bara” och de som inte förstått det är ”barnsliga”. Men tillhör lek verkligen en ålder? Det är dags att se över ordet ”lillgamla” och sluta kalla vuxna för barnsliga när fantasin tar över.

 Definitionerna är många på ordet lek och kanske beror det just på dess skiftande värde inom olika ålderskategorier. Så fort lek ska kopplas till vuxna kommer sporten in men för barn är sport inget bevis på mognad. Egentligen är det just sporten jag vill diskutera men inte nödvändigtvis sport i bemärkelsen tävlingsmoment utan den sport vi idag menar när vi syftar på all form av fysisk aktivitet. För är inte sport en form av lek? Kanske är det uppfattningen av leken som jag ifrågasätter, att den så lätt får en negativ klang. Tanken är missvisande om att den vuxne inte leker när den varje torsdag spelar squash på lunchen. Vi säger att den ”sportar” eftersom allt är ”på riktigt” och dessutom planerat, men skillnaden mellan lek och sport är marginell.

 Att vara barn betyder inte att närma sig vuxenheten. Att vara barn är en förmåga att njuta och skapa nöje med njutningen och nöjet i sig som enda orsak. Den förmågan tillhör inte en viss specifik ålder utan är tillgänglig för oss alla, till och med för vuxna. Leken skapas som sagt från fantasin och för nöjets skull och är på detta sätt liksom det att vara barn, en kreativ förmåga. Men liksom arbetet för den vuxne är verkligt viktigt är barnets lek på fullt allvar. Att leka tillhör med andra ord inte någon ålderskategori. Så varför innebär vuxenhet automatiskt en frånvaro av lek när njutning och nöje är det enda den vuxna människan arbetar för? Vi kallar det istället för hobbys, intressen och sport och säger att det är ”viktiga ingredienser” i våra liv. Vi sportar för ”den goda hälsans skull” och kanske gör det sporten till den enda legitima vuxenleken .

 Det är som om mognad kommer med ett obligatoriskt syfte. För att vuxna människor ska få leka måste leken ha ett nyttigt syfte, som sporten. Men vore sporten så stor om den inte var lekfull? Jag tror att svaret kan finnas i alla de vuxna som för första gången ska börja träna. Träna ja, för hälsans skull. Inte med nöje och njutning som syfte. Det är svårigheten för dem att motivera varje träningspass som säger något om vikten av lek i varje människas liv, inte bara i barnens. Sport är därför ett så bra exempel på hur vi drar oss till det fantiserade, till den värld där regler kan ändras på en sekund, där den som är bra inte nödvändigtvis är den som kommit långt i karriären och där alla som är med tvingas in i samma fantasi om just den sportens värde att kämpa för. Legitimiteten i sporten såsom lek ligger i att vi vuxna gör den till mer än vad den är och det är här jag skulle vilja slå ett slag för barnens förmåga. Istället för att se på det medvetna barnet som sportar för hälsans skull som lillgammalt, kan vi lära oss något av det. Den mogna, ansvarstagande vuxna människan är måhända barnslig när den uppsluppet leker, men det att vara barnslig är inte dåligt.

 Strävar man efter att sluta fantisera, att vakna ur dagdrömmeri och påhittade saker, då strävar man bort från njutning och nöje. Att bli vuxen tidigt genom att sluta leka är inte en intelligensfråga utan ett bevis på en värld i brist på lekfullhet. Få saker blir bättre av att barnsligheten försvinner. Möjligt är däremot att sporten blir lika svårmotiverad för det lilla barnet som för den vuxne som aldrig tidigare tränat. Ett likställande mellan sport och lek är helt berättigat då båda två innehåller ett nödvändigt ansvarstagande, en utvecklingsprocess och är mycket lärorika både motoriskt och psykiskt. Det viktiga i denna likhet är förståelsen av att det inte finns någon motsättning mellan ansvar och lek, mellan utveckling och lek och inte heller mellan inlärning och lek. Att sporta är inte mindre verklighetsfrånvänt än fantasileken och fantasileken är allt annat än ett nödvändigt ont, det är ett nödvändigt gott. Värdet i detta ligger i den till synes obesvarade frågan om var den sport som endast utförs för nöjes skull tog vägen.

  Ellen Jacobsson

Datum: 2012-05-11