Tävla på övertid

- Krönika av Uno Grönkvist

 För många elitidrottare är det svårt att lägga av när tiden är inne. Det finns flera anledningar till det. Idrotten är deras yrke – vad ska de göra när karriären är över? Pengarna spelar en stor roll naturligtvis. Även om uteblivna segrar inte genererar några stora intäkter så är sponsorkontrakten ofta fleråriga. Andra drivkrafter kan vara den berusande känslan att befinna sig i centrum, både publikt och mediemässigt.

 Anja Pärson kör på övertid i störtloppsbackarna. Trots alla hennes försök är palltiden över, men hon fortsätter att hoppas på den vändning som verkar utebli. Den 20 februari signalerade två f d elitidrottare come-back. Emma Igelström vill börja tävla igen, sju år (!) efter det att hon avslutade simkarriären. Hon är 32 år och drömmer om att ställa upp i OS än en gång. Samma förhoppning har brottaren Ara Abrahamian, som siktar på att delta i de Olympiska spelen redan i sommar. Han är nu 36 år och hade inte gått en enda match sedan 2008 innan han deltog i en tävling i Bulgarien för tre veckor sedan och då förlorade. Det är bara att önska dem lycka till .!

 Skulle de lyckas innebär det en av två saker. Antingen att de är fenomen som trots hög ålder och långt uppehåll lyckas med sina föresatser. Eller att standarden i deras två discipliner är mycket låg. Ara Ibrahamian - som i TV-serien ”Mästarnas Mästare” för tre år sedan var både framgångsrik och sympatisk – skapar rubriker och älskas därför av media. Men för min del tycker jag det går väl långt när SvD:s sportchef Ola Billger föreslår att Ara ska bära den svenska flaggan vid invigningen i London! Först och främst gäller det för Ara att kvalificera sig för deltagande där. Men även så, det vore en ren provokation mot IOK, Internationella brottningsförbundet och vanlig anständighet.

 Du minns säkert vad som hände i Peking-OS. Ara ansåg sig bortdömd i semifinalen, protesterade våldsamt men var med på prisceremonin. Den lämnade han dock genast efter det han hade fått sin bronsmedalj och placerade den på mattan framför sina besegrare och lämnade lokalen. En modig och klok demonstration, tyckte flertalet bedömare. Dock inte jag. Jag anser fortfarande att det var en ovärdig gest, barnslig och provocerande på samma gång. All right, Ira kanske blev bortdömd, men brottning är en bedömningssport och han var inte den förste i historien som tyckt att fel man vunnit. Jag har på plats upplevt en liknande, lika omogen demonstration, tidigare.

 Det var på OS i Atlanta 1996 då svenska handbollslaget trodde att det skulle leka hem finalen, upphaussade som de var. Nu blev det inte så. Laget med Per Carlén i spetsen klarade inte av att hantera det oväntade nederlaget. När det var dags för prisutdelning saknades svenskarna. På prispallen hade placerats ett par slitna handbollsskor på det silversteg där den svenska lagkaptenen skulle stått. I TV-sändningar över hela världen kunde fansen se hur dåliga förlorare beter sig i motgångens stund.

 Elitidrottare är som regel utrustade med såväl vinnarskallar som starka känslor. Ett utbrott på planen kan tolereras. Men efter dusch och eftertanke, när det väl är dags för prisceremoni, borde förnuftet ha återvänt. Och sker det inte hos idrottsmännen själva borde deras ledare känna ett ansvar i sammanhanget.













Uno Grönkvist
Författare och sponsringsexpert.
Tidigare verksam på RF, Fotboll- och Volleybollförbunden.

Datum: 2012-02-22