Sport och Affärer

Startsidan

Aktuella länkar

Annonsera/Utgivningsplan

Artiklar

Evenemangsenkäten

Fotbollsbörsen

Idrott och mångfald

Idrottens finansiering

Idrottens konsulter

Idrottsevenemang

Idrottsklubbarnas varumärken

Kommunrankingen

Nyhetsarkiv

Om oss

Ordlistan

Platsannonser

Podcast

Prenumerera

Professionell Idrott

På gång

Redaktionens tips

Skatteregler

SM i klubbekonomi

SM i sponsring

Speakers corner

Sponsringsläget i förbunden

Sponsringsskolan

Studentuppsatser

Tidningsarkiv

Tittartoppen

Unos krönikor

Utbildningar

Witt's Hits

Årssummeringen

MÅNADENS DEBATTÖR

Låt gulddrömmar leva i hela landet

"Idrott bidrar inte enbart till förbättrad folkhälsa och ökad gemenskap, utan för oss i Mora kommun, även till ökad inflyttning." Det säger Anna Hed i februari månads debattinlägg. Anna är kommunstyrelsens ordförande i Mora och ordförande i SKR:s beredning "Tillväxt och regional utveckling."

 

Klicka här för debattinlägget >

IDROTTSEVENEMANG

Rand

MÅNADENS ARENA Klicka här»

VI FÖLJER


Centrum för idrottsevenemang

- Erbjuder ekonomiskt stöd för bid och utbildningar för att underlätta arrangerandet av internationella idrottsevenemang i Sverige

Dagens industri
- Sveriges ledande affärstidning

Den Osynliga Handen

- Intressant blog om fotboll & affärer som sedan ett antal år drivs av Kristof Vogel.

Fairpay
- Stiftelse som verkar för ökad jämställdhet inom idrotten.
 

Girls in Sport
- Ideell organisation för ökad jämställdhet.

Idrottsforum.org
- Nordiskt forum för idrottsvetenskap

Idrottsplats.se

- Svenska idrottsplatser dokumenterade med foto och fakta av Mats Tallkvist


Riksidrottsförbundet
- Rf:s hemsida med information om och för landets föreningar och specialidrottsförbund 

  

Sveriges Olympiska Kommitté
- SOK:s hemsida med nyheter och OS historia


Tidningen Fokus

- Djupdykande, ständigt utmanande och med en stark journalistisk integritet

Tv.nu
- Komplett guide över sportsändningar i Svenska tv-kanaler

 


Se även under fliken Aktuella länkar

RSS

Prenumerera via RSS

Rand

MANAGERN - sommarföljetong i fyra delar

Del 3: Utveckling av spelet kräver träningsoverall

 Att en manager leder en professionell fotbollsklubb är idag en given sanning. Nu kommer vi in på hur den engelske managern började intressera sig för spelets metodik och därför slopade kostymen till förmån för träningsoverallen.

 

 Herbert Chapman tog över Arsenal 1925 mitt i en fotbollshistorisk brytpunkt. Den sommaren ändrades offsideregeln från att omfatta tre till endast två spelare. Skottarna hade legat på om detta sedan tidigt 1890-tal men fick gehör först då. Anledningen var att offsidefällan utvecklats till en konstform. Målsnittet hade sjunkit och fotbollen var på väg att dö som underhållning. Men regeländringen gav ny fart.   
  Ligasäsongen omfattade då 1848 matcher i två divisioner. Säsongen 1924-25 gjordes 4700 mål, året därpå 6373. Bakom siffrorna finns en ändring av spelets karaktär, från att spela sig igenom med kortpassningar till att tjonga långt.

 

 Chapman drog nytta av den nya regeln genom att radikalt ändra den taktiska uppställningen. Tidigare använde man: Två backar – stora killar, som höll sig nära egen målvakt och sällan korsade mittlinjen. Tre halvbackar – där centerhalven tog hand om motståndarnas center men också stod för spelupplägget medan ytterhalvorna markerade motståndarnas yttrar. Fem forwards på linje. Alla lag spelade på samma sätt. Så såg ”fotboll” ut och offsidefällan hörde till.

 

 Nyckelgreppet var att möblera om i försvaret. Mot slutet av 1920-talet lät Chapman sin speluppläggande centerhalv Jack Butler vika till förmån för walesaren Herbie Roberts, en lång räkel vars största tillgång låg i att han nickade bort alla inlägg. På backplatserna satte han fysiskt starka spelare, som höll ordning på motståndarnas yttrar. Ytterhalvorna blev mittfältets slitvargar och anfallslinjen formerades som ett W, med tillbakadragna inrar. Chapman var en auktoritär teoretiker som ägnade mycket tid åt att justera lagets spel efter dessa nya förutsättningar. Och han hade tur med valet av sina medarbetare .

 

 Tom Whittaker blev av en händelse hans närmaste man. Som ytterhalv hade han spräckt knäskålen sommaren 1925 och då sadlat om till att bli physiotherapist, och snart också first team trainer. Här fick Chapman en hjälpreda som närapå var magiker. Whittaker var oerhört skicklig. Hans händer var kapabla att pilla tillbaka en spräckt menisk i sitt läge, avgörande när ortopedin oftast ville steloperera.

 

 Chapman/Whittaker vann med den nya uppställningen FA-cupen 1930 samt ligan 1931 och 1933. Men när laget var på väg mot en ny ligatitel 1933-34 insjuknade Chapman i lunginflammation och avled. Hans jobb togs över av radiomannen George Allison, sedan länge associerad med klubben. Han kunde skatta sig lycklig över att få luta sig mot Whittaker. Ligavinsten 1935 blev lagets tredje i följd. Man skulle också, före kriget, vinna cupen 1936 och ligan 1938. Whittaker och gamla spelare som Joe Shaw och Billy Milne, samt ett koppel andra trotjänare, skapade samma familjekänsla på Highbury som alla fäder och söner i Newcastle United.

 Whittaker lade grunden.
 Arsenal var stort och mäktigt. De besökte Sverige ibland och journalisten Rudolf ”R:et” Eklöw var en trogen påhejare. Den som läste ”R:et” kunde lätt få för sig att det här laget – med centern Ted Drake i spetsen – var bäst i världen. Foajén i Highburys East Stand, som invigdes 1936 och ersatte Archibald Leitchs gamla huvudläktare, tog andan ur besökarna. Den kallades marmorhallen – men jag kan föreställa mig att mycket var målad gips – och där fanns bland annat en bronsbyst av Herbert Chapman, den store.

 

 När George Allison slutade 1947 efterträddes han av Whittaker, som dessvärre inte hade någon ”Whittaker” att luta sig emot och därför arbetade ihjäl sig. Han avled i en hjärtattack 1956. Men han hade lagt grunden till Arsenal som den storklubb man fortfarande är.

 

 Efter andra världskriget introducerades ett nytt begrepp i lagledningens hierarki – coachen. Dittills hade en manager burit sin kostym och helst hållit till på sitt lilla kontor, upptagen med att tala i telefon eller fjäska för styrelsens ofta ignoranta autokrater medan trainern fick spelarna att svettas. Det fanns här ett avstånd till spelarna, vars liv i kollektivet(den stora spelartruppen) kunde vara tröstlöst, särskilt om man befann sig längst ner på stegen.

 

Skotten Matt Busby, på 1930-talet ytterhalv i Manchester City och Liverpool, reagerade starkt på bristen på hänsyn från hierarkins topp. Kylan i City hade sånär fått honom att ge upp och flytta hem till Orbiston. När han gift sig med sin Jean och paret efter flera missfall fick sitt första barn, dottern Sheena, och hon diagnostiserades som ”blue baby” med hjärtfel, var det målvakten Len Langfords hustru som stod för den omvårdnad som sannolikt räddade henne. Citys manager Peter Hodge hade inte ens en aning om att Jean varit gravid.

 

 Busbys insatser på planen led naturligtvis av detta och redan som spelare förstod han värdet av att se helheten. När han från 1945 blev Manchester Uniteds manager anställde han walesaren Jimmy Murphy som assistent. De hade båda varit ytterhalvor och såg spelet på samma sätt. Ingen av dem arbetade i kostym på kontoret, snarare i overall ute bland sina spelare, som man ”coachade” hellre än styrde över.   Medvetenheten om en spelmetodik började komma. De visste också att spelartruppen snabbt måste renoveras. De vände sig därför till Joe Armstrong, en televerkare som scoutat en del för City.

 

Armstrong var katolik. Precis som Busby och så många andra i Manchester, denna stad av irländska, skotska och italienska invandrare, som ofta var sysselsatta i textilindustrin. Manchester var förvisso inte London, det var en stad präglad av friare själar. Armstrong visste hur han skulle gå till väga. Han siktade på morsan. Om familjen var katolsk fick mamman en amulett av Armstrong. Hon fick också en försäkran om att klubben skulle ta hand om hennes pojke. Han fick bo i ”digs”, som det hette, inackorderad hos en familj. Och i klubben stod tvätterskorna, två kvinnor som gick under namnet ”Omo & Daz” efter tidens vanligaste tvättmedel, för omtanken.

 

 Busby och Murphy tog hand om Armstrongs fynd, ständigt predikande sitt mantra ”the ball is round to go round”, och fick snart fram de första tonåringarna ur de kullar som kom att kallas ”The Busby Babes”. När Football Association 1952-53 startade sin ungdomsturnering FA Youth Cup (juniormästerskapet) vann United de fem första turneringarna. United vann också ligan 1952, 1956 och 1957.

 

Från olycksdag till lyckodag
 United gick på räls fram till den olyckliga dag i februari 1958, när lagets flygplan kraschade utanför München. Man var på hemväg från en Europacupmatch i Belgrad. Busby bröt ben i hela kroppen men överlevde. Åtta spelare dog. Ytterligare två kunde aldrig mera spela fotboll. Klubbens sekreterare Walter Crickmer dog också, liksom Bert Whalley och Tom Curry, två av Uniteds farbroderliga trainers.

 Matt Busby på Wembley efter finalsegern över Benfica i Europacupen den 29/5-1968, inför 92 000 åskådare. Bredvid honom en stolt Geoge Best som utsågs till Europas bäste spelare och som gjorde ett av målen i finalen.

 Busby kunde tio år senare kröna sitt arbete i United med att äntligen vinna Europacupen. Bobby Charlton, som klarat flygolyckan, mindes aldrig något av kvällen efter finalen mot BenficaWembley. Han satt ensam på hotellrummet, där han drömlikt återknöt kontakten med sina sedan länge döda kompisar.

 

 Bill Nicholson i Tottenham Hotspur var en annan före detta ytterhalv som skulle sätta sin prägel på fotbollen. han kom från badorten Scarborough – ”A dour (bister) Yorkshire man” – och hade som tonåring värvats till Spurs. Klubbens motor i talangjakten var Jimmy Anderson, som kommit in som 15-åring 1908. Först hjälpte han planskötaren John Over men med tiden blev han trainer och arbetade som sådan under en rad managers.

                                                                  Frågan är om Arthur Rowe skulle ha passat i träningsoverall.

Sporrat Spurs

 Spurs fick fart på laget när Arthur Rowe tog över ledningen 1949. Han hade spelat centerhalv på 1930-talet och var efter kriget en av de yngre som gärna jobbade i träningsoverall och verkligen lärde ut fotboll, inte bara höll hjulen snurrande. Hans Spurs gick upp från andraligan 1950 och tog redan året därpå hem ligamästerskapet, detta med en stil som kallades ”Push and run” (=kortpassningspel under ständig rörelse). Nicholson var mittfältsmotor tillsammans med walesaren Ron Burgess.

 

 Rowe var dock en känslig själ. Det talades om nervsammanbrott och åtföljande sjukskrivningar. Anderson, som nu var assistant manager, tog över när Rowe var borta och fick till sist förtroendet på heltid i april 1955. Men utnämningen var ett misstag. Han var ännu vid dryga 60 år inte mogen för det. Nicholsons efterträdare på planen, nordirländaren Danny Blanchflower, hade hunnit skaffa sig en bärande roll som lagkapten. Han var en stark personlighet men också klok. Under en match använde han sitt inflytande för att ”under gång” ändra lagets spel. Förlust vändes där till seger. Men i eftersnacket tog Anderson åt sig äran. Blanchflower äcklades men teg.  Snart nog kände sig Blanchflower än en gång tvingad att gripa in. Men den gången förslog det inte och efteråt lade Anderson skulden för förlusten på sin lagkapten. Det gjorde situationen ohållbar. Anderson åkte ut, ersattes av Bill Nicholson och två år senare (1961) vann Spurs dubbeln, ligan och cupen, samma säsong.

 

 Nicholson styrde laget i drygt 15 år och kunde bevara den familjära känsla som präglat hans ungdomsår i klubben. Han bodde anspråkslöst i ett radhus nära White Hart Lane. När man tränade på en plan i närheten kom hans fru Darkie (som var den mörkare av två systrar) ofta förbi, med cykeln nedlastad av matkassar på väg hem, och alltid var det någon spelare som hjälpte henne att få hem maten.

 

 Nicholson var som sagt en dyster gubbe från Yorkshire, eller framstod med tiden åtminstone som det. Glenn Hoddle har berättat vilken respekt han hade för sin manager. När han fått bil och hade parkerat satt han gärna kvar i den om han såg att Nicholson också hade kommit, så att han slapp hälsa och kanske få ett ont öga tillbaka. Men en gång, när han kvällen före gjort tre mål för juniorlaget, såg han Nicholson parkera och klev själv ur sin bil, rakryggad. Han gick managern till mötes och hälsade med en nick och ett artigt ”sir”.

 

”Du”, sade Nicholson, ”du skulle nog ha gjort fyra igår.”


 Mittfältaren Glenn Hoddle blev själv manager efter spelarkarriären. Här representerar han Wolverhampton.




Text:
Gunnar Persson
Mail: gunnar@sportaffarer.se

Foto: Bildbyrån

 

Datum: 2023-08-09

Rand

Kommentera gärna artikeln »

Rand

Annons

Ads

Sport & Affärer utges av Ide´Media. Telefon: 0176 – 22 83 50 Mobil: 070-73 03 521 E-post: kontakt@sportaffarer.se
Sidan skapad av Yelles Webbyrå