MANAGERN - sommarföljetong i fyra delar

Del 2: Storklubbarna som blev familjeföretag

  Att en manager leder en professionell fotbollsklubb är i dag en given sanning. Nu tittar vi närmare på hur managern, trainern och deras underlydande tidigt bildade ett helt bakgrundsteam som tog hand om klubbarnas upp till 50 spelare.
 
  I det första avsnittet berättade jag om William Sudell och hur han blev manager, den förste i sitt slag, för Preston North End. Då, omkring 1883, var Sudell ett slags allt-i-allo för de fotbollsspelare som hans klubb avlönade. Till en början var betalning inte tillåtet. Men han stod på sig och lyckades gradvis vinna acceptans för professionalitet i en värld där amatören var idealet. När engelska ligan startade 1888–89 var hans Preston(6 280) och Everton(7 260) klubbarna som drog mest folk till sina arenor. Det fanns pengar i omlopp inom sporten. Men inträdespriserna var förhållandevis låga, ty proffsfotbollen var ”a working man’s game”. Man fick akta sig för att ta ut för mycket. Men pengar fanns, som sagt, och snart började klubbarna bygga egna arenor.

Egna arenor
 Deras gräsplaner kompletterades med långsidesläktare av varierande format. En skotsk arkitekt, Archibald Leitch,(bilden till höger) var verksam över hela landet. I Liverpool byggde han ut både Anfield(1895) och Goodison Park(1909). Och den processen speglar hur fotbollen definitivt hade klivit ut ur amatörgarderoben. Everton, som är den äldre klubben av de båda, spelade till en början på Anfield(1884–91) men kom ihop sig med markägaren, som först höjde årshyran från 100 till 250 pund och sedan satte ett alldeles för högt pris när Everton ville köpa loss anläggningen. Följden blev att Everton flyttade ett par stenkast bort, till det som blev Goodison Park, och att markägaren stod där med outnyttjade fotbollsfaciliteter.
Den saken löste han genom att bilda en egen klubb, Liverpool FC(1892). Ägaren John Houlding(bilden till vänster) utsåg först William Edward Barclay till att leda verksamheten (han plockade honom bekvämt från Everton) tillsammans med John McKenna. Den ene var sekreterare och den andre manager, osäkert med rollfördelningen. Men 1896 utsåg McKenna en ny manager, Tom Watson(höger), en man i kostym, väst och plommonstop(som alla hade då) plus den obligatoriska klockkedjan i västen. Watson kom från Newcastle och Sunderland, där han vunnit ligan 1892, 1893 och 1895. Han kom att leda Liverpool mellan 1896 och 1915 med ligasegrar 1901 och 1906. Fem titlar, alltså, fram till sin bortgång vid 59 års ålder 1915.


Publiken växte
Aston Villa blev 1898–99 första klubb att snitta över 20 000 per hemmamatch (23 405), större publik betydde mera pengar in, arenorna byggdes ut och möjligheterna att anställa spelare utvecklades. Managern var nu därför en arbetsledare snarare än en allt-iallo. Man kan säga att han chefade för det praktiska utförandet. Klubbens ordförande (chairman) ägde aktiemajoriteten och garanterade ekonomin. Sekreteraren höll ordning på papperen och var länken till ligastyret och förbundet (FA). Kassören (treasurer) skötte ekonomin och hade överblicken. Managern hade då hunnit bli spindeln i nätet för sin del av verksamheten. Under 1890-talet dyker en ny figur upp på lagbilderna. Han har oftast keps (=arbetare) och står där i väst och skjortärmar utrustad med sitt kännetecken – en handduk som hänger över ena axeln. Hans titel var ”trainer”. Trainern fanns där, liksom managern, därför att ett behov uppstått. Det var hans uppgift att hålla spelarnas fysiska status uppe, både uthålligheten (löpning) och den allmänna (massage och skadebehandling). Det som, sett med våra ögon, var mer än mystiskt var hur lite man i träningen ägnade sig åt själva spelet, dess metodik och taktik. Det fanns en allmän uppfattning om att spelarna mådde bäst av att inte se bollen särskilt mycket under veckorna. Avhållsamheten ökade lusten att spela på lördag eftermiddag (trodde man). Den ordningen rådde fram till andra världskriget.

Spelartrupperna växte
Man kunde ha uppåt 50 spelare anställda och därmed runt fem aktiva lag. De klassades i allmänhet som first team, second team, reserves samt A och B. I de sistnämnda fanns de yngsta spelarna, talanger som (om talangen verkligen fanns där) kvickt avancerade uppåt i graderna. Varför man benämnde lagen på det sättet vet jag inte. Kanske lät det för uselt att säga att man tillhörde ” femtelaget”? Sekreteraren var alltså verksamhetschef, managern boss för det sportsliga och trainern hans högra hand. Men med 50 spelare igång måste trainern ha ett antal assistenter. Och utöver det behövdes till exempel planskötare. Trainer och assistant trainer blev före detta spelare som på grund av skador eller ålder hade slutat. Här fanns alltså en möjlighet att bli kvar i sporten, för den som kommit in som tonåring och i farten försummat sin egen skolgång.

Exemplet Newcastle
 En titt på förhållandena inom Newcastle Uniteds organisation säger mycket om engelsk fotbolls status i början av 1900-talet. James McPherson s:r, född 1862, var i sin ungdom en uppmärksammad långdistanslöpare. Han hade över tio år bakom sig som trainer när han kom till klubben 1903. Med sin bakgrund som löpare var han rätt man för att hålla efter spelarna fysiskt. Britter var också efterfrågade på kontinenten eftersom intresset för sporten stadigt växte. Sommaren 1909 gästspelade han därför som fotbollstränare i Berlin. Det var en erfarenhet som flera av hans kolleger i Newcastle gjorde. Jack Carr(Örgryte IS 1920) samt McPhersons son James j:r var också ute och mis sionerade. Grabben var i Vitesse Arnhem 1919–20, hade hand om Norges landslag under tre matcher i augusti 1920, och var senare tränare för Bayern München(1924– 26) och holländska HRC 1928–29. Poängen är att sonen hela tiden var bunden till Newcastle genom sin far. När pappan slutade 1928 (för att bli massör fram till sin bortgång fyra år senare) efterträddes han ganska snart av sonen, som hade jobbet 1930–38. Under tiden försökte en tredje James McPherson ta en plats i A-laget som spelare, dock utan att lyckas. Så kunde en hel familj tjäna en fotbollsklubb under en period av medgång .

En maktfaktor
Frank Watt s:r var secretary-manager 1895–1930 (och efterträddes som sekreterare såklart av sin son Frank j:r). Bland övriga trainers finns gamla spelare som Tommy Ghee(1902–19), Andy McCombie(1910–50), Colin Veitch(1917–26), Alex Mutch s:r som var planskötare 1924–58 och dennes son Alex j:r som utbildade sig och fick den nya titeln physiotherapist (1945–86). Det är fascinerande att märka hur spelare som slutat 1903 kunde återvända en eftermiddag 25 år senare och morsa på folk som om tiden stått stilla. Under Frank Watt och Andy McPherson(papporna) vann klubben ligan fyra gånger, tog hem FA-cupen tre gånger och förlorade ytterligare fyra finaler. The Magpies(Skatorna) var då en maktfaktor inom fotbollen. Fascinerande nog hade lokalrivalen Sunderland oftast ett minst lika starkt lag. Silvret stannade ofta uppe i nordöstra delen av landet.

Sent söderöver
 Söderöver kom proffsklubbarna igång relativt sent.
Chelsea FC bildades 1905, av samma skäl som en gång Liverpool FC. Gus Mears köpte 1904 friidrottsarenan Stamford Bridge. Han ville först hyra ut den till Fulham FC, men nobbades. Då startade han en egen klubb. Förste manager blev den ännu spelande skotten John Tait Robertson(bilden till vänster är tagen 1905), som några år senare skulle ”missionera” som tränare för MTK Budapest. Nuvarande Arsenal FC bildades 1886 av ammunitionsarbetare i Woolwich. Namnet Dial Square FC ändrades efter bara några månader till Royal Arsenal FC(efter vapendepån i Woolwich). Man blev som första Londonklubb professionell 1891, bolagiserades två år senare (och blev då Woolwich Arsenal) och klev då in i Football League som första klubb från södra landsändan. Det intressanta här är att Woolwich ligger söder om Themsen. Det var inte förrän 1910, när man varit hårsmånen från konkurs, som Henry Norris tog över och inom tre år hade flyttat norr om stan och öppnat Highbury. Norris var ett tag ordförande för både Fulham och Arsenal och siktade på att slå ihop dem eftersom marknaden för proffsfotboll tycktes mättad i London. Norris ryckte upp Arsenal. Genidraget var att 1925 anställa Herbert Chapman(höger) som manager. Denne hade lett Huddersfield Town till tre raka ligatitlar 1923–24–25 och skulle snart få stil på laget. Men när han kommit så långt var Norris ute ur bilden, diskad av ligan och avsatt sedan det kommit fram att han betalat svarta pengar till några spelare.

Lönetak
 Här ska man komma ihåg att Football League från 1901 hade ett individuellt lönetak, ett maxlönesystem. Från början handlade det om 4 pund i veckan, plus bonus och segerpremier. 1951 hade maxbeloppet höjts till 14 pund och tio år senare slopades gränsen (som då var 20 pund). Fulhams ordförande Tommy Trinder, en gammal varietéartist som ingen skrattat åt sedan 30-talet, sade alltid att ”jag vill ju så gärna ge Johnny Haynes 100 pund i veckan, men jag får ju inte”. När lönetaket rök all världens väg stod han faktiskt vid sitt ord och engelske landslagsinnern Haynes blev den förste 100-pundsspelaren. Men lönetaket, som gav klubbägarna makt, ställde också till det. Under efterkrigstiden hade Sunderland ligans mest välklädda lag. Detta tack vare spelarnas utvecklade vana att under höstarna sälja sina matcher till folk som ville ha uppgjorda matcher att satsa pengar på. Efter nyår, när laget därför låg illa till, tog man en sittning med sin styrelse och utverkade en kraftig bonus om nedflyttning kunde undvikas. Till sist (1957) fick ligakontoret ett anonymt brev där allting kom fram. En ”Mr Smith” redogjorde för turerna och managern Bill Murray, som haft jobbet sedan 1939, rök tillsammans med flera styrelseledamöter all världens väg. Året därpå åkte Sunderland ur högsta ligan för fösta gången.


                                                                                       John Tait Robertson, Chelseas förste manager.

                                                                                Johnny Haynes, Fulham FC,  den förste 100 pundsspelaren.

Text: Gunnar Persson

Mail: gunnar@sportaffarer.se
Foto: Chelsea FC, Fulham FC, Liverpool FC, Newcastle United Football Club



- Del 3 kommer nästa vecka -

Datum: 2023-08-08