CHAMPIONS LEAGUE - EN BAKGRUND

- Intriger gav Djurgården plats i den första Europacupturneringen

 Europacupen i fotboll – själva urcellen till dagens Champions League – skapades vintern 1955. Franska journalister på tidningen L’Équipe satte igång processen efter att ha läst en drastisk rubrik i en engelsk tidning. Malmö FF bjöds in som svensk representant. Men vid starten på hösten var platsen tagen av Djurgården. Hur gick det där till? Och var det rent spel hela vägen?

 Real Madrid vann de fem första finalerna i Europacupen för mästarlag. Här en sekvens från den femte år 1960. Motståndarlaget var Eintracht Frankfurt. Spelplatsen Hampden Park i Glasgow med 135 000 på läktarna. Målvakten kan bara se på när "den galopperande majoren", ungraren Ferenc Puskas, gör 6-1 i en match som slutade 7-3 till spanjorerna. Puskas, som bildade en giftig anfallsduo tillsammans med Alfredo di Stéfano, skulle göra fyra mål i finalen(Di Stéfano de andra tre). Puskas vann tre cuptitlar med laget.

 I dag är det svårt att tänka sig fotboll utan Champions League, den årliga kraftmätningen mellan de allra rikaste klubbarna som en gång startades som en uppgörelse mellan Europas ligamästare. För knappt 70 år sedan fanns ingen sådan turnering. Det var däremot gott om vänskapsmöten mellan storklubbarna, matcher som ofta haussades till utmanarstatus. Framsynta människor som den spanske advokaten Santiago Bernabéu ville ha mer än enstaka matcher. Han hade 1943 tagit över som Real Madrids president och börjat med att bygga en ny arena. Sedan lät han sitt lag turnera världen över, helst i Sydamerika, för att härdas och stärkas. Bernabéu siktade framåt men mot något som ännu inte fanns. Hans ambitioner fick hjälp på traven av den engelske rubriksättare som hösten 1954 chauvinistiskt utropade Wolverhampton Wanderers till världens bästa lag. Denna fräckhet irriterade presskollegorna på andra sidan Engelska kanalen och sådde ett frö som på rekordtid skulle växa sig starkt. Det gick från ax till limpa på mindre än ett år. Vägen var dock allt annat är rak och självklar.

Spelet bakom kulisserna 
 En stor del av spelet försiggick bakom kulisserna och den som inte tog egna initiativ för att bevaka sina intressen hamnade utanför. Bakgrunden var att Wolves för första gången blivit ligamästare 1954. Hösten därpå vann laget två vänskapsmatcher hemma på Molineux mot mästarlagen från Sovjet(Spartak Moskva, 16/11, 4–0) och Ungern (Honvéd Budapest, 13/12, 3–2). De resultaten fick engelsmännen att utropa Wolves till världsmästare. Gabriel Hanot på tidningen L’Équipe i Paris var snabb på bollen. Den 15 december vände han sig emot det kategoriska mästarutropandet genom att påminna om klubbar som Milan och Real Madrid. Dagen därpå publicerade kollegan Jacques de Ryswick ett utspel. Han ville se en europeisk liga med 16 klubbar, som under en period av tre eller fyra säsonger skulle spela hemmaoch bortamöten i 30 omgångar. Matcherna skulle gå mitt i veckan, för att inte krocka med det ordinarie ligaprogrammet, och därför spelas i elljus .

Från idé till verklighet
 Debatten i spalterna tog fart och från tidningens svenske korrespondent Wolf Lyberg, tillika internationell sekreterare i Djurgårdens IF, kom en invändning: ”Den enda chansen att det någonsin ska bli en europeisk tävling av detta format är dels att det blir en cupturnering i vilken varje lands mästare deltar, dels att L’Équipe tar initiativet och bjuder in 16 länders representanter till ett möte i Paris.” Hanot skrev till Lyberg den 4 januari 1955: ”Förslaget var just det som behövdes. Nu har L’Équipe beslutat sig för att sätta igång med turneringen.” Man började med att bjuda in 18 klubbar som antingen var ligamästare eller hade en grundmurad status internationellt. En exekutivkommitté, med Lyberg som suppleant, började förhandlandet med FIFA, det nybildade världsdelsförbundet UEFA och nationsförbunden. På åtta månader förvandlades idén till verklighet. Första omgången påbörjades den 4 september 1955 med mötet Sporting Lissabon– Partizan Belgrad.

Svensk dramatik
 Då hade det, parallellt med möten och förhandlingar, utspelats ett drama angående det svenska deltagandet. Malmö FF hade först erbjudits den svenska platsen. MFF, senast mästare 1952/53, var känt för sitt omfattande turnerande inom och utanför Europa. Hjärntrusten på L’Équipe hade bekvämt dragit MFF ur sin hatt som det naturliga svenska alternativet. Inget ont i det om man jämför med hur övriga deltagare valdes ut. Men MFF hade tappat fart och låg vid vinteruppehållet 1954/55, efter tolv spelade allsvenska omgångar av 22, på femte plats, tio poäng efter ledande Djurgården. Det här var inte vad Wolf Lyberg räknat med när han engagerade sig i frågan. Lyberg har beskrivit händelserna i flera omgångar. Han betraktade L’Équipes inbjudan till Malmö FF som ”ett misstag”. Men det krävs nog DIF-glasögon för att kunna se det så och turerna på vägen fram till att det blev DIF och inte MFF var inte särdeles vackra. L’Équipe hade alltså bjudit in MFF i början av februari. Lyberg reagerade och den 8 februari skickade Idrottsbladet ett brev författat av Lyberg, men med chefredaktören Torsten Tegnér som avsändare, till den franska tidningens chefredaktör Jacques Goddet. Varken Tegnér eller Goddet var i första hand intresserade av fotboll (Goddet var tävlingsledare för Tour de France på cykel) men Lyberg ville utnyttja befälsordningen och hierarkin. Han fick Tegnér att göra en framstöt på högsta chefsnivå för att sätta den arbetande organisationstrion Hanot, de Ryswick och Jacques Ferran på plats och på så sätt säkra sin egen klubbs deltagande. I brevet framfördes tanken att den blivande segraren i Allsvenskan skulle representera Sverige, ett krav som i det här skedet alltså inte tillämpades på alla övriga deltagare.
 
Svenska Fotbollförbundet ville inte sanktionera svenskt deltagande och inte ens rekommendera något lag, men ansåg i princip att det bästa borde delta. Dock överlät man åt arrangören att avgöra vilket det kunde vara. I början av mars fick Lyberg vid besök i Paris klart för sig att SvFF:s Holger Bergérus vid ett UEFA-möte i Wien sagt att han inte kunde tänka sig svenskt deltagande om L’Équipe stod som arrangör. När tidningen först utsett klubben Stade de Reims till arrangör och sedan överlämnat hela ansvaret till UEFA gav SvFF:s Verkställande Utskott klartecken för svenskt deltagande. Allt detta skedde i mars. Nu var det snabba bud som gällde inför exekutivens möte i Paris 2–3 april. MFF var inbjudet men hade tagit fasta på vad SvFF sagt och hade därför som enda klubb avstått att svara på inbjudan. L’Équipe tolkade detta som ointresse och skickade 22 mars inbjudan per telegram till Djurgården, som accepterade direkt under förutsättningen att lagets serieledning skulle hålla säsongen ut. Men det fanns goda skäl bakom MFF:s tystnad. SvFF:s VU hade den 24 februari bestämt att ”avböja erbjudande att låta svensk förening deltaga i en av tidningen L’Équipe planerad europacup för föreningslag, ävensom hos Europas FF yrka att tävlingen inte skall sanktioneras.” Eric Persson och MFF avvaktade helt enkelt. Inte förrän den 23 mars fick man klart för sig att SvFF mjuknat och egentligen inte hade några synpunkter på vilket lag som skulle försvara Sveriges färger. Då, men först då, underrättades L’Équipe om att MFF var intresserat. 

 Tidningen hade plötsligt två svenska deltagare – det ursprungligen inbjudna MFF, och Lybergs eget Djurgården. Nu fick högste chefen Goddet göra sin insats. I ett sirligt och omständligt formulerat brev tillställt MFF den 31 mars bad han om ursäkt samtidigt som klubbens inbjudan annullerades. Med tanke på hur ett dylikt brev låter på franska kan det inte sägas att det var Lybergs formuleringar men väl hans andemening som på det sättet serverades Malmö FF. Hur som helst – Lyberg hade lyckats! Sydsvenska Dagbladet konstaterade med anledning av detta att en undantagsbestämmelse för Sverige tydligen inrättats då det lag som vinner serien 1955 skall representera Sverige, samtidigt som flertalet av de övriga inbjudna lagen ej innehar mästarvärdighet för året, men väl – liksom Malmö FF – är i europeiska fotbollskretsar renommerade och därmed attraktiva ur publiksynpunkt.

Chelsea hoppar av och Real Madrid når omedelbara framgångar
 Eric Persson var inte glad. Han ansåg att SvFF läckt information och därmed tillåtit DIF att agera i lönndom samtidigt som MFF avvaktade VU:s beslut: ”Är det egentligen lönt att längre vara lojal mot förbundet? Är det bara landsortsklubbarna som skall lyda föreskrifterna? Står stockholmsklubbarna utanför dessa?” Djurgården ställde in sig på att få möta Chelsea. Men ogillandet från Football League var så starkt att Chelsea hoppade av. I all hast skakades Gwardia Warszawa fram som ersättare och där gick DIF miste om stora publikintäkter (bara 3 574 ville se polackerna), säkert till viss tröst för Persson i Malmö.  Real Madrids satsning och omedelbara framgångar – klubben vann de fem första turneringarna och argentinaren Alfredo Di Stéfano blev lagets sägenomsusade centralgestalt – gjorde att hela idén med Europacupen satte sig från start. Alla ville se, och möjligen också drabbas av, Real Madrid. Europacupen blev med stor hjälp av den spanska storklubben en idé som höll. Men konceptet var inte oföränderligt.

Nya vindar och ny UEFA-bas bakom det Champions League vi ser idag
 Ett nytänkande tvingades fram av kabel-tv-utbyggnaden i början av 1990-talet. Tv-bolagen ville ha något att sända som man kunde ta bra betalt för. Fotboll skulle gå att sälja. Insikten om att pengar fanns att tjäna, men kanske inte med den dåvarande tävlingsformen, initierade ett hot från europeiska storklubbar som ville bilda en egen liga. Nye UEFA-basen Lennart Johansson tog intryck av klubbarnas vilja och ställde sig bakom en omorganisation. Turneringen bytte namn till Champions League och mångdubblade sitt startfält till att omfatta kontinentens alla toppklubbar. Tv-bolagen i UEFA-medlemsländer hakade på snabbt och vips fanns en marknad.

  UEFA-basen Lennart Johansson såg möjligheterna och genomförde den nödvändiga omstrukturering som lade grunden för det Champions League vi ser idag. Foto: Cecilia Nordstrand ur Sport & Affärer, 2-2007.

 Oavsett spelform har Real Madrid varit den klubb som tagit uppgiften på störst allvar. Man vann den ursprungliga Europacupen sex gånger och har sedan triumferat åtta gånger i Champions League, fjolårstiteln inkluderad. Idag utgör Champions League den ekonomiska grunden för storklubbarnas verksamhet.

 UEFA har också möblerat om i sin övriga flora av tävlingar. Mässcupen(1955–71), UEFA-cupen(1971–2009) och Cupvinnarcupen(1960–99) har skrotats. De nya turneringarna UEFA Europa League(2009-) och Europa Conference League(2021-) bygger liksom Champions League(1992-) på insprängda gruppspel. Det gör att spelprogram kan läggas för längre tid än förut, sådant som sändande tv-bolag uppskattar och gärna betalar för.



Text: Gunnar Persson
Mail: gunnar@sportaffarer.se
Foto: Getty Images, Cecilia Nordstrand.

MALMÖ FF DEN FÖRSTA SVENSKA KLUBBEN I EN EUROPACUPFINAL

 Malmö FF och dess ordförande Eric Persson må ha snuvats på deltagandet i den första upplagan av Mästarcupen. Men det hindrade inte MFF från att 1979 bli första svenska lag i en EC-final.. Eric Persson(1898–1984) var ingen drömmare. Han var en visionär som under åren 1937–1975 styrde sitt Malmö FF som ordförande. När han avgick hade han själv rekryterat sina tre efterträdare (!). Han ansåg att det behövdes en ny ordförande (Hans Cavalli-Björkman), en generalsekreterare (Carl-Erik Lindstedt) och en tränare med laguttagningsansvar (Bob Houghton), en befogenhet som Persson lämnade ifrån sig först där. Persson använde den av övriga svenska klubbar illa sedda Tipscupen som språngbräda för sitt lag. När andra klubbar hade luckor i laget för semestrar propsade han på att MFF skulle spela med sin starkaste elva. MFF:arna skull bli resvana och bekanta med främmande förhållanden. Det betalade sig 1978/79, när MFF för första gången vann en bortamatch i Europa (Wisla Kraków) och sedan gick till final i München mot Nottingham Forest. MFF var dock hårt skadedrabbat och gjorde en slät figur i en påver match (0–1).



FAKTA
 De 57 finalerna i Europacupen för mästarlag och Champions League har 22 olika vinnare. Spanska klubbar har vunnit flest (19) med Real Madrid som ledande (14).

EUROPACUPEN FÖR MÄSTARLAG
1956 Real Madrid
1957 Real Madrid 1
1958 Real Madrid
1959 Real Madrid
1960 Real Madrid
1961 Benfica
1962 Benfica
1963 Milan
1964 Internazionale
1965 Internazionale
1966 Real Madrid
1967 Celtic
1968 Manchester United
1969 Milan
1970 Feyenoord
1971 Ajax
1972 Ajax
1973 Ajax
1974 Bayern München
1975 Bayern München
1976 Bayern München
1977 Liverpool
1978 Liverpool
1979 Nottingham Forest
1980 Nottingham Forest
1981 Liverpool
1982 Aston Villa
1983 Hamburg
1984 Liverpool
1985 Juventus
1986 Steaua Bukarest
1987 Porto
1988 PSV Eindhoven
1989 Milan
1990 Milan
1991 Röda Stjärnan
1992 Barcelona

CHAMPIONS LEAGUE
1993 Olympique Marseille
1994 Milan
1995 Ajax
1996 Juventus
1997 Borussia Dortmund
1998 Real Madrid
1999 Manchester United
2000 Real Madrid
2001 Bayern München
2002 Real Madrid
2003 Milan
2004 Porto
2005 Liverpool
2006 Barcelona
2007 Milan
2008 Manchester United
2009 Barcelona
2010 Internazionale
2011 Barcelona
2012 Chelsea
2013 Bayern München
2014 Real Madrid
2015 Barcelona
2016 Real Madrid
2017 Real Madrid
2018 Real Madrid
2019 Liverpool
2020 Bayern München
2021 Chelsea
2022 Real Madrid

 Över 400 000 Madridbor gav sig den 28/5 ifjol, sent ut på gatorna för att fira segern över Liverpool i Champions Leaguefinalen. Matchen som startade klockan 21 på kvällen, spelades i Paris, på Stade de France, inför 75.000 åskådare.

Datum: 2023-06-06