Spelaren som var en gudagåva och en förbannelse

 Pelé var inte fullvuxen när hans insatser under VM-slutspelet i Sverige 1958 charmade hela fotbollsvärlden. En tanig pojke som ännu inte fyllt 18, gör sex mål på fyra matcher, varav två i VM-finalen mot värdnationen. Han gick till historien för genombrottet i Sverige och för maktdemonstrationen som den mogne centralfiguren i Mexiko 1970. Däremellan var han galjonsfiguren för en cirkus som turnerade över hela världen.

   

                                                                                     Pele´ gjorde fotboll till en konstart.
                                                                                          
  Hans individuella förmåga var sådan att han bara genom sin bollfördelande närvaro på egen hand lyfte vilket ”system” som helst. Brasilien kom till VM 1958 med en 4-2-4-uppställning, ”uppfunnen” i Ungern och tagen till Brasilien av ungerska tränare som Kürschner och Guttmann. Den dissekerades på många håll men hade inte varit värd mycket utan Pelé och man kan heller inte säga att den gav upphov till en särskild brasiliansk stil eller ett arv för följande generationer att bygga vidare på. Några djupare tankar om spelets metodik hade han aldrig. ”Jogo bonito” är mera en marknadsföringsbeteckning – och en förbannelse för senare generationer – än en spelstil. Han var så pass skicklig individuellt att den som försökte efterlikna honom var dömd att misslyckas. Ändå har brasilianska landslag försökt fortsätta med den ”fria fotbollen” i årtionden och har mött massiv kritik varje gång en förbundskapten har försökt leda in lagets uppträdande på ett nytt, modernare spår.

 Retrospektivt hör Pelé hemma i en annan era. Personligen hade jag gärna sett honom i en europeisk liga under åtminstone fem, sex av de 18 år han spelade för Santos (1956–74). Spanien eller Italien? Var som helst, bara någonstans där hans förmåga hade prövats hårdare än hemma i Campeonato Paulista (410 matcher/468 mål), som Santos vann tio gånger med Pelé i laget.

 
Nationalhjälte och världskändis

 Men när hans roll i Santos dissekeras blir det komplicerat. Laget blev sydamerikanska klubbmästare 1962 och 1963 och lyckades båda åren gå vidare och vinna även Världscupen, efter segrar mot Benfica och Milan. Så långt är det inga problem. Men efter den brasilianska militärens statskupp 1964 blir läget ett annat. Brassar hade vällt in över Europa sedan mitten på 1950-talet och i den vågen ingick också några av hans kompisar i Santos. Ryktena om Pelés avfärd till Europa hade varit vardagsmat – fram till kuppen. Men efter den blev det tydligt att den nya regimen behövde honom som distraktion för ett folk som lät sig sövas av fotboll. Han fick helt enkelt inte lämna Santos/Brasilien för andra uppgifter. Myten om hans förträfflighet växte över hela världen och kunde sorgfälligt skyla över vad juntan gjorde för att vakta makten.

 Ändå var det så att besvikelserna ett tag dominerade i landslaget. Under VM i Chile 1962 skadade han sig i andra matchen, mot Tjeckoslovakien, när han skulle dra på ett långskott och försvann för resten av turneringen. Hans plats togs av Amarildo och någon guldmedalj fick han inte förrän efter en regeländring 1978. Det är därför inte riktigt sant när det sägs att han vann tre VM-guld. Under VM i England 1966 var han det påpassade villebrådet, centralfigur i ett åldrat och illa tränat lag. Han sparkades sönder i premiären mot Bulgarien, stod över nästa match mot Ungern men tvingades in i spel i den avgörande gruppmatchen mot Portugal. Där sänktes han av João Morais och illa skadad haltade han vidare matchen ut. Att den engelske domaren McCabe inte visade ut portugisen ses fortfarande som en straffbar underlåtenhet .

VM i Mexiko 1970

 Men VM i Mexiko 1970 blev den triumfatoriska återkomsten. Några av de yngre från 1966 hade vuxit till sig, andra hade tillkommit och ovanpå det hade tränaren Zagallo återgått till den vetenskapliga grundinställningen till träning. De sex matcherna bjöd på tillräckligt många magiska ögonblick för att fylla en timslång dokumentärfilm. De flesta utgick från Pelé och hade sitt upphov i hans spänst, hans spelförståelse eller i hans förmåga att behandla bollen. Världen bugade och här hemma spreds ryktet att Semic Press hade manipulerat tryckningen av samlarbilderna till albumet FotbollVM70 genom att låta just #59 Pelé gå ut i en mindre upplaga.

 Lite elakt kan man säga att han under sent 1960-tal blev en sprattelgubbe för militärjuntan. Men 1971 drog han sig tillbaka från landslaget och inför VM i Västtyskland 1974 totalvägrade han en comeback. I stället tillkännagav han att det fick räcka med fotboll. Han slutade.

 Året därpå gjorde han en storstilad comeback i New York Cosmos, när den pånyttfödda North American Soccer League behövde kommersiell draghjälp. Pelé gjorde sitt för att popularisera fotbollen i USA och den gnistan varade i tio säsonger. Fler ”gubbar” än Pelé dök upp på andra sidan Atlanten för att förstärka det pågående spektaklet. Hans avsked 1977 blev väldigt amerikanskt. Med mikrofon i hand ville han få publiken att skandera ”Love!”.

 Idag hade hans klubbkarriär sett helt annorlunda ut och man kan ha åsikter om bristen på kvalitet i den liga där han fick hållas. Men han var inte tatuerad, han demonstrerade inte med ”målgester” efter sina ofta läckra fullträffar och han spelade inte teater i närkamperna. Och där finns arvet efter honom.

 Tyvärr har brasilianarna fastnat i att försöka efterlikna honom hellre än att utveckla hans arv. Den uppgiften är övermänsklig.

Gunnar Persson

Datum: 2022-12-30